My name is Sister

Under sommarens semester läste jag tolv böcker på fjorton dagar. Lyckliga dagar!

The Carhullan Army av Sarah Hall är en bok som jag har velat läsa hur länge som helst. Den begåvade och belästa Siska hade tipsat om den, och hon brukar ju alltid ha rätt.

Det här var inget undantag. The Carhullan Army är en av de bästa och mest trovärdiga dystopiskildringar jag har läst.

Huvudpersonen, som kallar sig Sister, berättar sin historia i ett långt förhör. Hon berättar om den stora katastrofen - översvämningarna, krigen och den ekonomiska kollapsen som förvandlar Storbritannien till ett totalitärt u-land. Hon berättar om sitt liv i den nedgångna, klaustrofobiska staden som terroriseras av fattigdom och militärpolisen. Och hon berättar om när hon bestämmer sig för att lämna allt och försöka hitta Carhullangården, ett legendariskt kvinnokollektiv, för att få leva ett liv i frihet. Men frihet är komplicerat.

The Carhullan Army är en fantastisk roman på många sätt. En aspekt är hur verklig den känns. När jag läste den och såg mig omkring på stan, tänkte jag: "Skulle den kvinnan döda mig för den sista konservburken?", "Skulle den mannen ansluta sig till militärpolisen?", "Vem skulle jag kunna lita på?" och "Vad skulle jag göra?". Skulle jag ha modet att försöka slå tillbaka?

På nätterna drömde jag mardrömmar och var tvungen att påminna mig om att det som hände i boken faktiskt inte hade hänt. Än. Jag kunde inte skaka av mig det där sista ordet. För The Carhullan Army påminner läsaren så effektivt om hur skör civilisationen och demokratin är. Det är en omskakande bok som väcker många känslor och tankar. En bok som etsar sig fast. En bok som ni bara måste läsa.