Jag läser inte bilderböcker så ofta, men nu har jag läst tre som jag bara måste tipsa om.
Först ut är en solstråle i novembermörkret:
Tio vilda hästar av Grethe Rottböll och Lisen Adbåge. Det är en färgsprakande, rolig och rörande räknesaga om tio vilda hästar som är ute på äventyr. En efter en råkar de i knipa och försvinner från flocken tills det bara är en häst kvar. Vad som händer sedan tänker jag inte avslöja ...
Jag blev på sprudlande gott humör av att läsa den här boken. De trinda små hästarna är osannolikt gulliga! De är inte Disneysöta utan har sina skavanker och personligheter. Jag älskar också att alla presenteras med namn i början. Det är som gjort för uppföljare - och för läsaren att hitta på egna sagor.
Boken rekommenderas för åldrarna 3-6, men faktum är att alla borde ha
Tio vilda hästar hemma i bokhyllan. Ljusterapi i bokform! Här finns ett
smakprov.
Jag hade inte hört talas om Sara Lundbergs
Vita streck och Öjvind innan den blev Augustnominerad. Min första tanke efter att ha läst den var: "Jaha, vi är helt chanslösa, den här boken kommer ju att krossa allt mostånd."
För det här är en helt ljuvlig saga om ordentliga Vita vars livsuppgift är att måla streck tills hon en dag träffar vindpojken Öjvind. Man kan nästan kan känna vinden fläkta genom boken där text och bild vindlar sig fram över sidorna. En poetisk och vacker bok. Min vän testade den på sin två och ett halvt-åring som blev helt tagen. Och det blev jag också - jag satt och grät när jag läste den.
Över huvud taget har jag märkt att jag är väldigt lättrörd när det gäller bilderböcker. Någon annan som har samma "problem"?
Sist ut är en riktig barnbokskändis: Gittan, som gjorde comeback här i höstas med
Gittan gömmer bort sig. Boken handlar om när Gittan råkar göra fel, får skäll av en vuxen och går och gömmer sig i garderoben.
Till skillnad från de två första böckerna i trion är det här ingen feelgood-bok. Tvärtom. Herregud, så mycket gammal barnångest som väcktes till liv när jag läste den. Jag har ju också suttit och kurat i den där garderoben. Och som vuxen blir man också påmind om vad barn kan hitta på när vuxna inte ser - och hur fel och farligt det kan bli. Det i sig är ganska så jätteruggigt.
Jag kan dock föreställa mig att läsupplevelsen snarare är terapeutisk en jobbig för barn eftersom de helt och hållet kan dela Gittans perspektiv, och slipper vuxenoron kring det som händer. För vuxna läsare är
Gittan gömmer bort sig en nyttig påminnelse om hur det är att vara barn och få skäll.
