Slut för Harry P

Till att börja med vill jag säga att jag inte är ett Harry Potter-fan. Jag har läst alla böckerna (en gång) och gillade dem, men jag har aldrig varit så där hejdlöst förälskad i världen och karaktärerna.

Helt ärligt så är jag avundsjuk. Jag önskar att jag hade varit yngre när HP-böckerna kom och hade fått växa upp med dem. Eller att jag hade blivit mer såld när jag läste dem som 20-nånting-åring. Det verkar vara kul att vara ett Potterhead.

Med det sagt så vet jag hur det känns att vara ett fan. Jag vet hur det är att älska ett ett fiktivt verk så mycket att man helst av allt skulle vilja pressa in sig själv mellan boksidorna/alt. in i VHS-spelaren. Jag vet allt om blind dyrkan, upphaussade förväntningar och avgrundsdjupa besvikelser (att vara Star Wars-fan under 90-talet var minst sagt en känslomässig bergochdalbana ...).

Hur som helst. Jag är glad för Potterfansens skull. För Harry Potter and the Deathly Hallows II känns på många sätt som en värdig avslutning av filmserien, och de fans som jag har pratat med verkar åtminstone hyfsat nöjda. Ingen Phantom Menace här inte.

Nu till recensionen, men först en SPOILERVARNING.

Storyn: Harry Potter ska göra slut på Voldemort. En gång för alla. Åttonde gången gillt?

Vad jag gillade:
- När Helena Bonham Carter spelar Hermione som spelar Bellatrix Lestrange. Detta var mitt absoluta favoritögonblick i hela filmen - rent genialiskt.
- Jag tyckte att de avslutade Snapelinjen på ett snyggt och tillfredsställande sätt. Dracolinjen likaså. Jag har alltid tyckt att "skurkarna" i HP har varit mest intressanta, framför allt de i gråzonen som Snape och unge herr Malfoy. (Det verkar jag ju inte vara ensam om att tycka, om man kastar ett öga på fanficen som skrivs ...)
- Det fanns inte en död sekund, men filmskaparna tappade ändå inte det emotionella innehållet.
- Maggie Smith. Jag älskar dig.

Vad jag inte gillade:
- Epilogen. Jag gillade den inte i boken och jag förstår inte varför de skulle ha med den i filmen. Och om de nödvändigtvis skulle ha den, kunde de inte ha castat ett gäng fyrtioåringar i stället? När jag såg filmen var salongen full av fans. Högljudda snyftanden hördes under slutstriden men de slog genast över i hånskratt så fort de gammelsminkade skådisarna dök upp. Då är det illa, när fansen hånskrattar i den stora finalen. Någon sa till mig att barn gillar epiologen i boken, att det behövs ett lyckligt slut. Jag vet bara att om jag hade varit barn när jag läste HPVII hade jag avskytt epilogen. Jag skulle inte ha velat tänka på mina favoritkaraktärer som tråkiga vuxna - och föräldrar. Hej då, identifikation. Men det kanske bara var jag som var ett underligt barn ...
- Både jag och mitt biosällskap blev väldigt illa berörda av att svartalferna ser exakt ut som Der Stürmer-karikatyrer av "judiska bankirer". Jag har tänkt tanken förut, men i den här filmen var det verkligen illa, särskilt med tanke på alfernas giriga och svekfulla beteende. Jag googlade och självklart är jag inte den enda som har slagits av det här. En av de sunkigaste rasistiska stereotyperna sedan Drag me to Hell.

Filmens nja:
Okej, det här är en asfånig liten detalj, men alla som jag har pratat med har också reagerat på det. Varför har Lily Potter bruna ögon? Hela grejen med "you've got your mother's eyes" är ju så himla central i filmen (och för hela intrigen). Här tittar man bara på Lilys ögon och Harrys ögon och tänker: "Okeeej, i vilket parallellt universum då?" Ska vi köpa att Snape tycker att Harry ser lika snäll ut i blicken som sin mamma? Det gör inte jag i alla fall. Skitkonstig casting.

Sammanfattningsvis:
Jag var ändå nöjd. Jag har ju haft ett rätt kluvet förhållande till HP-filmerna (jag skrev mer om det i recensionen av första HPatDH). Jag hade hoppats på mäktiga strider och mycket emo. Och det fick jag. Jag blev till och med lite gråtmild. Och sugen på att läsa om böckerna.

Betyg: 3+ - nästan en svag 4

Har ni sett filmen? Vad tyckte ni?