Men det jag syftar på är följande:
Via M D Lachlans Facebook såg jag ett intressant meningsutbyte mellan honom och författaren Steph Swainston som i en intervju har låtit meddela att hon lägger författandet på hyllan ett tag.
Debatten rör bland annat författaryrket som heltidsarbete, förlagens press på författarna att skriva en bok om året, och författares förhållande till medier i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Steph och Mark har delvis väldigt olika syn på dessa ting.
Här är intervjun som satte igång allt, och här är M D Lachlans svar.
Jag har en hel del tankar om detta, men jag har så bråttom iväg nu så det får vänta lite. En mindre väsentlig sak måste jag dock få ur mig: Jag ska aldrig mer gnälla på att Mats och jag måste skriva en bokbjässe om året tillsammans när Mark tydligen skriver TVÅ diton på egen hand. Gulp. (EDIT: Vill bara betona att jag så klart inte tycker det är något att gnälla över, det är bara att det känns lite panikigt och stressigt ibland. Särskilt i går, hehe.)
Vad tycker ni om Steph och Marks respektive resonemang?
UPPDATERING:
Jag har delat med mig av några av mina tankar i kommentarfältet nedan, men här är de i sammanfattning.
- Det är trist att allt ska behöva gå så förbannat fort i dag, och att alla måste ha så hög social kompetens. Folk är olika och de långsamma och blyga får allt svårare att hävda sig, känns det som. Eller så är det bara en vanföreställning om det moderna samhället som jag bär på. Här tycker jag hur som helst Swainston har en poäng.
- Jag blir provocerad av att Swainston generaliserar som hon gör. Feuerzeug menar att hennes beteende påminner om "emoquittande" och jag förstår vad hon menar. Swainston trivs uppenbarligen inte med sin situation, men jag har svårt att förstå hur hon kan komma med så svepande påstående om författare i allmänhet. Det känns som om allt hon påstår om yrket egentligen handlar om henne själv.
- Det här med att skrivandet inte skulle vara ett "riktigt" jobb ... Det finns så otroligt mycket att säga om det påståendet. På ett sätt förstår jag känslan - och har haft den själv - men jag håller inte med Swainston. Som Mark skriver - man behöver faktiskt inte bosätta sig i ett elfenbenstorn bara för att man råkar vara författare ...
- Jag tillhör samma kategori som Mark - jag blir lycklig av att kunna skriva på heltid. Jag känner mig extremt privilegierad som har fått chansen att göra det. Det är klart att det kan vara stressigt och jobbigt som vilket annat jobb som helst. Men jag älskar det. Om man inte vill skriva på heltid - gör inte det då. Jag kan tycka att Swainston brister lite i ödmjukhet. Det finns så många författare som slavar med dubbel- eller trippelarbete och verkligen inte vill ha det så. Okej att heltidsskrivandet inte passar henne, men jag kan känna att det är ganska mycket "lyxproblem", som Pål skriver nedan.
- Sociala medier. Jag gillar dem. Jag började blogga innan jag fick något publicerat och det har gett mig oerhört mycket. För mig känns det naturligt att engagera mig på nätet och ta del av läsarnas reaktioner. Men jag kan förstå att man kan hata det. Och då behöver man faktiskt inte göra det.
- Jag håller med Swainston om att det är trist att förlagen ska pressa in all utgivning i en och samma mall. Men jag antar att de har ekonomiska skäl till det. Jag har dock inte så mycket kunskap om hur förlagen funkar, så det här är bara spekulationer från min sida.
Jag är nog ganska så mycket Team Mark. Som sagt - jag förstår, och håller i viss mån med, om mycket av det Swainston säger. Men jag gillar inte hur hon generaliserar.
UPPDATERING 2: Läs Nene Ormes kommentar nedan, den är mycket insiktsfull och bra och hon fångar upp flera poänger som jag missade i mitt resonemang.
Är det någon som har läst Swainstons böcker förresten?
Väldigt intressant fråga.
SvaraRaderaJag tror dock inte att det finns ett svar. Däremot finns det olika personlighetstyper.
En del älskar tidsgränser, känner positiv stress och tycker om att jobba effektivt och kanske brutalt snabbt.
Andra vill ha lugn och ro, vill uppgå i arbetet, fila på detaljer och kanske skapa först i huvudet och sedan i fingerspetsarna, varpå processen kanske tar längre tid (men kanske blir bättre genomarbetad?).
Samtidigt kan jag se Swainstons utbrott som en emoquit. Alla får en känga, förlag såväl som fansen. Hon orkar inte mer, hon behöver en paus, hon är överansträngd, hon är stressad. Händer den bästa, oavsett bransch.
Och på samma sätt kan jag se Lachlans förtjusning över att jobba hårt och snabbt och se snabba resultat. Där det dock kanske blir lite oarbetade texter istället?
Ptja..
Fint nog, eftersom jag gav mig på att läsa Lachlans intervju så blev jag lite sugen på att läsa Fenrir trots allt. Han är ju så vansinnigt bra som sig själv, Lachlan, även om första boken inte levde upp till hans charmhype. ;)
... och när han säger att den är det bästa han skrivit... Jo, jag ska nog prova.
Jag hade gärna haft ett förlag som ville att att skriva en bok om året, särskilt om de försåg mig pengar till att ta ledigt från mitt ordinarie jobb. Jag får helt enkelt jobba fulltid och skriva på andra tider.
SvaraRaderaMedier: Jag har fått göra det mesta mediejobbet själv och har för det mesta fått hålla till godo med att inte ens få ett svar från tidningar och liknande jag kontaktat.
Jag förstår att Swainston vill göra något annat, men än sen? Alla yrken har sina nackdelar och författandet är kanske inte det bästa i världen för henne. Rena lyxproblem.
Tycker man kan skriva runt fyra böcker per år, men förlagen vill som sagt inte det. För de vet att man inte pallar.
SvaraRaderaStort tack för de här länkarna. Bådas resonemang är intressanta. I Sverige är det nog sällan tal om att det ska vara så tätt mellan böckerna. Få författare lever på författandet. Tillskott från stipendier med mera behövs.
SvaraRadera"Var försiktig med vad du önskar". Kloka ord. Ett vanligt jobb kan vara bättre än drömmen.
Intressanta poänger från bägge lägren. Men såvitt jag kan se är inte det viktiga hur lång eller kort tid en författare behöver för att att klämma ur sig sina böcker utan vad som behövs för att hålla sig flytande om man nu vill försörja sig på sitt skrivande.
SvaraRaderaGör man det "vid sidan av" kan jag tycka att diskussionen egentligen blir intressantare om det då är så att förlagen exempelvis _fortfarande_ kräver en bok om året för att deras analys av marknaden eller vad det nu kan vara ser ut som den gör.
Att prestera något mot en deadline för att få ut någon form av lön gör väl alla förvärvsarbetande mer eller mindre. Sedan får väl inte allt jobb lika mycket uppmärksamhet som vissa böcker. Men även som exempelvis forskare är man (eller ens arbete) ju oerhört känslig(t) för omvärldens mottagande.
Skulle vara intressant att veta hur du, Sara, ser på saken.
Tycker som Mark men förstår också Steph. Beror på hur man är som person. Tack för att du länkade!
SvaraRadera/6 antagna verk på 4 år, utan påtryckningar från förlag
Feuerzeug - Ja, visst är det så. Alla funkar olika. Jag kan förstå Swainston på sätt och vis, men jag blir lite provocerad av att hon generaliserar som hon gör. Hennes sanning är inte alla författares sanningar. Och det här med att man inte har kontakt med det "verkliga livet" när man jobbar som författare ... Okej, om man isolerar sig i ett elfenbenstorn kanske, men kom igen liksom ... Jag tillhör samma kategori skribenter som Mark - jag vill skriva på heltid och fullständigt överlycklig över att kunna få göra det. Swainston behöver förstås inte vara det men hon behöver ju inte dra alla över en kam.
SvaraRaderaHaha, ska bli spännande att se! Själv har jag den i en proof copy här hemma. Ska nog läsa snart ...
Pål - Jag är rätt böjd att hålla med dig. Som sagt - jag förstår henne, men jag stör mig på hur hon generaliserar och dömer ut andras val.
Jag kan i viss mån förstå vad hon menar angående sociala medier. Men man MÅSTE faktiskt inte engagera sig på nätet. Och det är ju rätt positivt att författare i dag faktiskt har en CHANS att nå ut, utan att vara helt beroende av gammelmedia och sina förlag.
Peter - Hehe, nej, alla gör det åtminstone inte. Jag skulle INTE göra det.
Ingrid - Tack för din kommentar! Nej, det är inte samma press i Sverige, åtminstone inte som jag har uppfattat det. Här är det ju också många som kombinerar med "vanliga" jobb. Som lärare ... :)
Sofia - Klokt resonemang. Som jag har uppfattat det är hon heltidsförfattare. Har en känsla av att det knappast är första gången i världshistorien som författare (framför allt genreförfattare) måste skriva sina verk i rasande tempo ... Och Edith Wharton skröt t.ex. om hur snabb hon var. Men det sorgliga är ju att de långsamma inte har så mycket chans i dag, mindre än förut. Där tycker jag Swainston har en poäng.
Amanda - Tack för din kommentar! :) Och ja, precis. Det beror faktiskt på.
Ja, skämta icke att det är ett lyxproblem (även om det för henne är ett ytterst reellt och känslomässigt problem också)! Jag hade verkligen gillat att kunna skriva på heltid, eller i alla fall kunna göra det på deltid (men jag älskar mitt bokhandelsarbete nästan lika mycket som skrivandet). Sen tänker jag att det är korkat av hennes förlag att inte ge henne längre tid, om det bara var deadline det hängde på och så tänker jag att om det är pengarna det brister i så borde väl längre deadline och ett halvtidsjobb vara grejjen?
SvaraRaderaJag förstår Mark, men tycker också att han uppenbarligen varit en lyckligt lottad snubbe som inte kört fast och inte brustit i idéer. Och att han är hårdhudad inför recensioner och kritik är ju en välsignelse. Så är det inte för alla. Sociala medier är trevliga för de flesta för det mesta, men det betyder inte att alla mår bra av att vara ständigt anträffbara för alla som vill ge sin syn på saken/boken.
Jag gillar inte heller när det är generaliserade uttalanden om författarskap (jag absolut avskyr när någon skriver "vi" om författare, särskilt när jag inte håller med eller blivit tillfrågad), men det ska ju påpekas att Swainstons uttalande är filtrerat genom en journalist medan Mark har formulerat sitt själv. Där finns det utrymme för att spä på generaliseringarna känner jag.
Nene - Väldigt kloka kommentarer, tycker jag! Tänkte också på det där med journalistvinkeln, men samtidigt så föreställer jag mig att hon har fått en chans att läsa artikeln innan ... Sådant kan man förstås aldrig veta. Visst, Mark är lyckligt lottad, men det tyckte jag framgick av hans inlägg också att han var medveten om det. Jag uppfattade det som att hans poäng var att alla är olika och att han - till skillnad från S - inte hade några problem med deadlines utan snarare gillade dem. Egentligen är det ju ingen "vs."-strid det här, han höll ju med om mycket också.
SvaraRaderaNej, visst har sociala medier sin baksida, det kan jag verkligen också tycka. Men jag inbillar mig att det funkar för författare att inte använda dem också. På rak arm kommer jag på flera framgångsrika svenska författare som aldrig är i närheten av nätet, och det verkar gå utmärkt. Men det kanske är större press i UK?
Jag kan inte riktigt fatta Swainston, faktiskt. Oavsett pressen så är det bara inte i min natur att kasta in handduken - omförhandla villkor, leta efter kryphål, medla och skaffa sig coping-strategier, visst, men ge upp - aldrig! Så skriver jag också för att jag känner att jag inte vill något hellre. Kanske just dagsformen är usel, men på det stora hela är jag en historieberättare och jag kan helt enkelt inte sluta.
SvaraRaderaNej, det är inte en vs. situation det här, och Mark är tydlig med att han hanterar sin situation bäst under press, men det är ju också grundfrågan känner jag - ska det vara press på litteratur? Var gränsen dras är ju komplicerat förstås ...
Och nej, jag är inte alls säker på att hon fått läsa artikeln innan, det är något man måste kräva, och även då är det inte säkert att man får igenom ändringar. Om hon gett upp så kanske hon inte brydde sig om hur det såg ut i tryck heller.
Nene - Jag känner likadant.
SvaraRaderaAbsolut. Som jag skrev - det är synd att det mer och mer blir en viss typ av författarskap som premieras.
Som min vän L brukar säga: "I guess we'll never know."