The House Next Door

Det känns som om det var evigheters evigheter sedan jag recenserade en bok här, men nu är det dags igen.

Sist jag träffade Dark Places-Helena hade hon med sig en stor påse böcker. "Jag läste att du hade köpstopp, så jag tänkte att du kunde behöva de här", sa hon och log djävulskt.

Ett av de verk som langar-Helena hade stoppat ner i sin påse med frestelser var The House Next Door av Anne Rivers Siddons.

Colquitt Kennedy lever ett lugnt och lyckligt liv i sitt hus tillsammans med maken Walter. De umgås med sina grannar, och dricker kanske lite för många eftermiddagscocktails, men annars finns inga orosmoln på himlen. Tills de får veta att den ditintills obebodda granntomten har sålts. Visserligen är huset som byggs otroligt vackert, men är det inte något fel med det? Varför skulle annars alla som flyttar in där drabbas av olycka? Colquitt blir alltmer övertygad om att grannhuset är ondskefullt ...

The House Next Door är en annorlunda haunted house-roman eftersom den är helt och hållet berättad ur grannarnas perspektiv. Jag gillade verkligen det greppet. Siddons har också en intressant vinkel på vad huset gör med sina offer, och vissa scener är oerhört suggestiva.

Samtidigt fastnade jag då och då i boken. Det finns något pladdrigt över Rivers Siddons sätt att skriva som jag stundtals blev lite trött på. Redan tidigt fick jag en tydlig bild i huvudet av författaren som en sydstatstant som berättade lite för omständliga historier och klunkade lite för många margaritas på sin front porch. Jag blev alldeles full i skratt när jag fick syn på hennes författarporträtt för det stämde så väl överens med bilden jag redan hade fått.

Pladdrigheten åsido så finns det ett annat problem med boken: Rivers Siddons är väldigt bra på att bygga upp obehagliga stämningar, men när det är dags för den skräckiga punchlinen blir resultatet ganska så ofta ett antiklimax. Jag förstår vad hon är ute efter, och jag gillar hennes idéer kring hur huset opererar, men för det mesta lyckas hon inte skrämma mig.

Med några undantag, det vill säga. För visst finns det scener och partier som har etsat sig fast. Och efter ett småsegt mittparti blir boken riktigt tajt och spännande ända fram till slutet.

The House Next Door är ingen The Haunting of Hill House men en klart läsvärd haunted house-roman, med några spännande idéer och vändningar. Pladdrigheten och de inte lika lyckade greppen har man i slutänden överseende med, för även om sydstatstanten har druckit lite för många margaritas och blir lite långrandig ibland, så är hon i grund och botten en trevlig bekantskap.

P.S. Apropå bilder man får i huvudet ... Ganska så länge trodde jag att The House Next Door var en relativt nyskriven roman. Sedan kommer en beskrivning av ett party där värdinnan hade på sig en "chic sidenpyjamas". Jag kollade på utgivningsåret. 1978. Plötsligt föll alla bitar på plats.

P.S.2. Läs även Helenas blogginlägg om haunted house-romaner!