Bilbo i 3D och platt fall för Spidey

I dag på Filmmedia har jag följt upp inlägget om Spider-Man-musikalen. Efter den första förhandsvisningen ser det ut som om föreställningen kan bli den största floppen någonsin på Broadway.

Det finns även en liten notis om att The Hobbit-filmerna ska filmas i 3D!

Gå in och läs om Spider-Man här!

Gå in och läs om The Hobbit här!

Filmbiktsfilm: Pansarkryssaren Potemkin

Besättningen ombord pansarkryssaren Potemkin gör uppror mot den grymma ledningen som vill tvinga dem att äta ruttet kött.

Så börjar Sergei Eisensteins klassiska film Pansarkryssaren Potemkin från 1925. Det är den andra filmen i min filmbiktsutmaning.

Mina farhågor gentemot filmen var ju som sagt att den skulle vara seg. Oj, så fel jag hade.

Pansarkryssaren är riktigt rafflande och jag sögs in i berättelsen på nolltid. Jag har sällan sett en film som är så stiliserad och samtidigt så rå! Sjostakovitjs musik passar naturligtvis perfekt till spektaklet.

Självklart är det lite extra kul att se filmen när man har läst filmvetenskap och fått Eisensteins montageteorier inbankade i skallen. Men det är bara något som sätter guldkant på filmupplevelsen och absolut inget måste för att man ska kunna uppskatta filmen. För även om Pansarkryssaren är ett strålande exempel på Eisensteins filmteorier omsatta i praktiken, så är den även ett lysande dito på hur man gör en lyckad actionfilm med ett budskap.

Betyg: 4+
Jag kan varmt rekommendera Pansarkryssaren till alla som är rädda för stumfilm - det är snygga kompositioner, action, drama, helt begriplig handling och dessutom är den blott 75 min lång. En perfekt introduktion till filmer utan tal!

Vila i frid, Leslie och Irvin.

I dag har jag skrivit på Filmmedia om parodikungen Leslie Nielsen som gick bort i helgen och The Empire Strikes Back-regissören Irvin Kershner som avled idag.

Gå in och läs om Leslie Nielsen!

Gå in och läs om Irvin Kershner!

Ny Game of Thrones-teaser!

Jag rekommenderar att titta i fullskärmsläge ...

Clip Preview

Oj, oj, oj ... Jag fick tårar i ögonen och ryste av epicness! Det här kommer att bli så bra!

Vad tycker ni?

EDIT: Skrev att det här var trailern, men det är alltså en ytterligare en teaser ... Rätt ska vara rätt (och man tycker ju att jag borde veta skillnaden ...) Hur som helst diskuterar Siska och jag GoT-teasern på Verklighetens Smolk! Läs här!

Sista chansen att bli snygg!

Självklart kan du börja prenumerera på Utopi (världens bästa serietidning) precis när du vill.

Men nu är det bara två dagar kvar av erbjudandet där du får ett exklusivt porträtt av dig själv.

Titta bara vad snygg eder ödmjuka blogginnehavare blev!

Missa inte Utopis fantastiska erbjudande - sätt ditt huvud på en robot! 
(Eller en alvprinsessa, rymdtjej, nekromantiker, fladdermus eller galen uppfinare!)

Biutiful Bardem

Uxbal (Javier Bardem) har det inte lätt. Han har händerna fulla av skumraskaffärer och familjeproblem. Till råga på allt får han reda på att han är döende i cancer. Vi får följa honom och några andra karaktärer genom ett skitigt och obarmhärtigt Barcelona.

Biutiful är Alejandro González Iñárritus fjärde långfilm. Av de tre tidigare har jag bara sett 21 grams - en film som jag tyckte var bra när jag såg den men som jag inte minns något alls av idag. (Den enda bild jag får i huvudet när jag tänker på den är Naomi Watts som öppnar en ytterdörr ... det står någon där ... jag minns inte vem ... Sean Penn?).

Biutiful tror jag kommer dröja sig kvar längre. Det är en visuellt slående film, Javier Bardem är lysande och några scener är oerhört starka, rentav magiska.

Iñárritu är en skicklig filmskapare men ibland tycker jag att Biutiful fastnar i gamla hjulspår: karaktärerna får stereotypa drag och berättelsen tar förutsägbara vändningar. Det är mycket som ska rymmas i den här filmen. Det hade kanske varit en bra idé att stryka några linjer i manus - eller fördjupat dem. Det gäller framför allt historien om de kinesiska illegala invandrarna. Karaktärerna i den är skissartade och linjen blir melodramatisk på ett sätt som rimmar illa med resten av filmen. Däremot tycker jag att Iñárritu och hans medmanusförfattare berättar strålande om invandrarparet från Senegal. Där har vi två komplexa karaktärer.

I slutänden uppväger Biutifuls styrkor dess brister och det är svårt att inte bli drabbad av Uxbals öde.

Betyg: 4
Nu vill jag se Amores Perros.

Här är vad David på Filmmedia skrev om filmen.

En 12 år gammal regissör

I dag har jag skrivit på Filmmedia om Emily Hagins som vid tolv års ålder skrev och regisserade en zombielångfilm!

Gå in och läs!

Här är trailern till Zombie Girl: The Movie - dokumentären om Hagins och hennes filmprojekt:


Zombie Girl [TRAILER] from UT-Austin Radio-Television-Film on Vimeo.

Christian Slater i sitt esse!

Fiffi, Sofia och jag har tyckt till om Christian Slaters bästa filmer.

Gå in och läs!

Hauschka på Kägelbanan

I går hade jag det stora nöjet att se Hauschka och fina förbandet Musette på Kägelbanan. Dessutom fick jag glida in helt gratis, tack vare det trevliga folket på Record Hunter och deras facebookgrupp. Om du bor i Stockholm och gillar musik så kan jag varmt rekommendera att gå med där.

Här kan ni se herr H, som egentligen heter Volker Bertelmann, när han spelar på sin "preparerade flygel".



När jag lyssnade på Hauschkas musik tänkte jag mycket på bröderna Quays filmer. Man kan väl säga att den associationen bestod efter att jag hittat den här vackra och suggestiva lilla filmen:



Tack M&M för en mycket trevlig - och oväntad - kväll!

Skateistan

Ta en paus på sju minuter och titta på den här filmen om skateboardande barn i Afghanistan.


SKATEISTAN: TO LIVE AND SKATE KABUL from Diesel New Voices on Vimeo.

Känns det som något du vill stötta? Här är projektets hemsida! 

(Tack, M.)

Source Code?

På Filmnyheter hittade jag trailern till Moon-regissören Duncan Jones kommande film. Den heter Source Code.



Jag känner som när jag såg Moon-trailern: det kan bli fantastiskt - eller tråkigt. Men med tanke på att jag gillade Moon jättemycket när jag väl såg filmen så är jag optimistiskt inställd även till Source Code.

Vad tycker ni?

Vad Joss har att säga om saken

Här är vad Joss Whedon har att säga till E!:s reporter om Warner Bros. planerade slakt på Buffy (tack för citatet, Kalle):

Kristin, I'm glad you asked for my thoughts on the announcement of Buffy the cinema film. This is a sad, sad reflection on our times, when people must feed off the carcasses of beloved stories from their youths—just because they can't think of an original idea of their own, like I did with my Avengers idea that I made up myself.

Obviously I have strong, mixed emotions about something like this. My first reaction upon hearing who was writing it was, "Whit Stillman AND Wes Anderson? This is gonna be the most sardonically adorable movie EVER." Apparently I was misinformed. Then I thought, "I'll make a mint! This is worth more than all my Toy Story residuals combined!" Apparently I am seldom informed of anything. And possibly a little slow. But seriously, are vampires even popular any more?

I always hoped that Buffy would live on even after my death. But, you know, AFTER. I don't love the idea of my creation in other hands, but I'm also well aware that many more hands than mine went into making that show what it was. And there is no legal grounds for doing anything other than sighing audibly. I can't wish people who are passionate about my little myth ill. I can, however, take this time to announce that I'm making a Batman movie. Because there's a franchise that truly needs updating. So look for The Dark Knight Rises Way Earlier Than That Other One And Also More Cheaply And In Toronto, rebooting into a theater near you.

Leave me to my pain! Sincerely, Joss Whedon. 

Apokalypsen är här, Buffyfans!

Kära Buffyfans,

Förebered er på smärta. Det närmaste året kommer ni att tillbringa i lidandets tecken. Ni kommer att vrida er när ni får veta vem som ska regissera och gråta när ni får reda på vem som ska spela huvudrollen. Ni kanske till och med kommer att sluta gå på bio för att slippa se trailern som raserar det som ni har älskat så högt.

Men hur ni än kommer att försöka ignorera att det här händer så kommer det alltid att mala någonstans i era undermedvetna:

Warner Bros. har bestämt sig för att göra en s.k. reboot av Buffy the Vampire-slayer. En film som beräknas ha premiär redan nästan år eller 2012. Och ...

... Joss Whedon är inte inblandad. 

Manusförfattaren heter Whit Anderson och filmen ska inte utspela sig när Buffy går på high school. En av filmens producenter, Charles Roven, uttalar sig:

There is an active fan base eagerly awaiting this character’s return…While this is not your high-school Buffy, she’ll be just as witty, tough and sexy as we all remember her to be.

Det enda Buffyfan som väntar är nog Whit Anderson som hävdar att hon älskar teveserien. Jag säger som en av de som har kommenterat artikeln i L.A. Times:

The witty aspect of Buffy was Joss. The tough and sexy aspect was Sarah.

Eller är det någon av er som inte känner för att klä sig i svart idag?

Tack för tipset, I.

Amazon startar filmbolag!

I dag skriver jag på Filmmedia om Amazon Studios - där fria filmskapare får chansen att få feedback och finansiera sina filmer!

Gå in och läs!

Två körsbär och en Beautiful Blogger Award

Titti på Hellre barfota än boklös och Martina på Ett hem utan böcker har förärat mig med det fina Cherry on Top-priset!

Dessutom har jag fått en Beautiful Blogger Award av Johanna på Milkbartoilet. Det här priset har jag redan fått och skickat vidare, så här säger jag bara tusen tack!

Tillbaka till körsbären:

1. Tacka den du har mottagit prisen från. 
Tack och tack! Jag tycker mycket om era bloggar så jag känner mig väldigt hedrad!

2. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare. 
Jag drar till med bara serieförfattare.
Alan Moore - V for Vendetta
Alison Bechdel - Fun Home
Neil Gaiman - Sandman-serierna

3. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.
Saras perspektiv
Rörliga bilder och tryckta ord
Marias bokblogg - UNT.se
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck
VERKLIGHETENS SMOLK

Och här är ett fint klipp med Audrey Horne och ett körsbär ...

Monstervarning!

Kära läsare. Låt mig utfärda en varning.

Filmen Monsters har marknadsförts som en sf-film med ett budskap, i stil med District 9. Andra menar att den går att jämföra med Moon - finstämd, långsam science fiction som handlar mer om Människan än häftiga effekter. På ytan stämmer dessa beskrivningar. Men i grund och botten är Monsters en helt annan typ av film.

Det är en skitfilm.

Mexiko har blivit "infekterat" av aliens och nu försöker USA hindra dem från att korsa gränsen. Är alla är med på hur "symboliskt" det här är? Bra. Då fortsätter vi ...

Mitt i alienkaoset ska en cynisk fotograf frakta en bebis ... nej, jag menar en kvinna i 25-årsåldern ... över gränsen till de trygga Staterna. Vem har gett honom uppdraget? Kvinnans pappa förstås. "Get my little girl home right now!" - "Yes, sir!" - "OK, daddy ..." (Det sista ska sägas med bebisröst).

Kvinnan följer mjukt och villigt med Fotografen och litar på att han har har rätt i alla situationer. Strunt samma att det är hon som pratar flytande spanska och att han på sin höjd kan beställa öl. Han är ju ändå Man och vet automatiskt när det är dags att hoppa av tåget i mörkret mitt ute på vischan. Klart hon litar på honom. Och blir kär.

För hennes fästman där hemma är allergiker och det är ju faktiskt omanligt. Åtminstone i jämförelse med den här cyniske men innerst inne godhjärtade grabben. Självklart bli han kär i henne också. För hon är ju så där rufsig i håret och hjälplös. Och berättar gulliga historier om sin barndom i de mest konstiga situationer. Arg, det blir hon aldrig, nej, hon bara tittar besviket med sina stora fuktiga ögon ...

"Ja ja ja", kanske du invänder. "Jag är van vid att ignorera unkna könsroller om filmen i övrigt är bra. Allt jag vill ha är en härlig sf-film!"

I så fall är min rekommendation: se en annan film.

Monsters stoltserar inte bara med det kanske sunkigaste kvinnoporträttet på 00-talet. Det var länge sedan jag såg ett så dåligt manus. Gigantiska logiska luckor - check. Klyschig och svårt övertydlig dialog - check. Pinsamma försök till humor - check. Jag vet inte om det är skådespelarna som är talanglösa eller om det helt enkelt är omöjligt att göra något bra av två så uselt skrivna karaktärer.

När det gäller filmens så kallade budskap så kan vi få det överstökat med en gång:

1. Hörni! Det är inte rymdvarelserna som är monstren! Det är vi människor! Fattar ni? Fattar ni?!
2. Vi måste samsas om jorden - djur, människor och aliens.

Är det uppfattat? Okej, då slipper du se filmen.

"Men jag skiter i manus också! Jag skiter i skådespeleri och budskap! Jag vill ha monster och action!"

Du får mer action om du hyr en Tarkovskij-rulle. Det mest spännande som händer i Monsters är när monstren parar sig och tentaklerna lyser upp som en julgransbelysning. (Obs! Det är meningen att detta ska vara en "rörande" scen.)

"Gud, vad sur du är. Något måste ju vara bra med den här filmen. Den har ju faktiskt fått bra recensioner på sina håll."

Ja, vad är det som är bra med Monsters?

Gareth Edwards har typ gjort allt själv: regisserat (argh!), skrivit (dubbel-argh!), producerat, gjort effekterna, fotat och allt för inga pengar alls, jätteimponerande - bla, bla, bla. Och visst. Det ser fint ut. Miljöerna är fina. Monstren är okej. Med det visuella har han lyckats. Men det räcker bara till ett plus.

Håll er borta från den här reaktionära, korkade soppan som låtsas vara proggressiv och smart.

Och nej, den är inte så dålig att den blir rolig.

Ni har blivit varnade.

Betyg: 1+
En film som torde få Bechdel att plocka fram uzin.

Carrie Bradshaw, 17 år

Carrie Bradshaw bor i en amerikansk småstad och går sista året på gymnasiet. Hon drömmer om att bli författare och flytta till New York. Annars kretsar hennes liv kring vännerna, simningen och den till synes omöjliga uppgiften att hitta en pojkvän.

När Mats berättade om The Carrie Diaries blev jag synnerligen skeptisk. Jag tänkte att Candace Bushnell måste ha slut på idéer och i ren desperation återvänt till sin guldkalv.

Men Mats läste och gillade och jag fick låna boken. Och efter bara några sidor började jag slappnade jag av.

Jag gillade verkligen karaktärerna i The Carrie Diaries. Bushnell fräschar upp high school-stereotyperna och bjuder på mycket underhållande läsning. Riktigt bra blir hon i skildringen av Carries syskonrelationer och hur hennes vänskap med bästisen Lali förändras. Carries relation med den svårfångade Sebastian känns också högst trovärdig.

Språket är så avskalat att det ibland känns som om man bara läser dialog och vissa av intrigerna är ganska så hafsiga. Men det är lätt att förlåta eftersom det här är en bok som är gjord för att plöjas.

Ett perfekt komplement till julgodiset!

Boken finns även i svensk översättning och det kommer en uppföljare som jag definitivt kommer att läsa. Älskade bokens The Group-referenser ...

Läs också Mats recension där han tar upp skillnaderna mellan bokens och TV-seriens Carrie Bradshaw!

Mina Utopi-jag

Så här fin blev jag i Utopi-tappning! Till vänster av Karl Johnsson, till höger av Fabian Göransson.

Ändå är jag inte nöjd. Jag får det där samlarsuget, som när jag var liten och samlade på He-Man-klisterbilder. Vill ... ha ... fler ... En bra känsla - som jag tror kommer att uppstå i fler Utopi-sammanhang.

Vill du också ha ett häftigt serieporträtt? Klicka här - nu finns det en robot också!

Harry bortom Hogwarts

Jag har haft ett kluvet förhållande till Harry Potter-filmerna. Nästan tvångsmässigt har jag gått och sett dem allihop på bio - utan att någonsin bli helt nöjd.

För i grund och botten har de alltid påmint mig de senaste årtiondenas Bondfilmer (pre-Daniel Craig).

När jag såg till exempel Die Another Day fick jag känslan av att manusförfattarna hade suttit med en checklista medan de skrev: snygg bil - check, snygg brud - check, första fordonsjakten - check, andra fordonsjakten - check, den obligatoriska cocktailreferensen - check. 

I de tidigare Harry Potter-filmerna har jag undrat om manusförfattarna har haft en liknande checklista fast med quidditchmatcher, monster och rörliga trappor. Karaktärerna och deras relationer har blivit minst sagt styvmoderligt behandlade (inte för att jag saknar huvudpersonernas ständigt återkommande surmaraton från böckerna ...). Resultatet har blivit en serie visuellt slående och underhållande filmer men jag kan inte påstå att jag har känt särskilt mycket. Och med undantag av Cuaróns Harry Potter and the Prisoner of Azkaban har filmerna bleknat snabbt i minnet. 

Men visst hände det något i Harry Potter and the Half-Blood Prince? Jag är nog inte ensam om att tycka att Rowlings sjätte bok är den tråkigaste i serien. Men filmen överraskade mig positivt. Kanske var det på grund av att förlagan var så händelsefattig som karaktärerna för första gången fick ta lite mer plats. Mer emo, mindre quidditch. 

Efter att ha sett film sju tycker jag mig ana ett mönster: seg Rowling-förlaga = bättre Harry Potter-film. 

För i Harry Potter and the Deathly Hallows: I blir jag faktiskt riktigt engagerad i berättelsen. Det visuella finns där som vanligt. Lägg till det en skön apokalyptisk stämning, paranoia och onda nazis ... jag menar dödsätare vid makten. Mörkare stämning i största allmänhet. Som jag sa till min biokompis Karin - "Det är mycket roligare när det är de onda som bestämmer". Jag gillar att Harry och hans vänner måste kämpa som aldrig förr och inte kan springa till Dumbledore för att få hjälp stup i kvarten. Jag saknar inte Hogwarts det allra minsta. 

Tyvärr lider filmen av samma problem som förlagan: det känns som om intrigen har uppfunnits pö om pö och det blir lite väl otajt (och ologiskt) på sina ställen. Vissa scener känns lite hafsigt gjorda och spänningen hade kunnat skruvats upp betydligt mer.

Men nu längtar jag faktiskt lite efter del två. Och det är nog första gången jag känner så inför en Harry Potter-film.

Betyg: 3

Trivia (tack Karin H!): Harry Melling, som spelar Dudley Dursley, gick ner så mycket i vikt mellan film sex och sju att han fick ha en fat suit under inspelningen av HPatDH. 

P.S. Jag fick ju nöjet att få följa med på premiären av den här filmen. Ni som klagar på att det äts i biosalongerna - var glada att ni inte var med. Förutom popcorn fick alla en goodiebag innehållande en prasslande godispåse, en 100 g chokladkaka och ännu mer godis. Det var som att befinna sig på insidan av en chipspåse när hela den proppfulla Rigoletto-ettan prasslade loss. Tyckte synd om biopersonalen som var tvungna att plocka upp efteråt också. Har sällan sett folk svina ner så mycket. 

Fredagsmys med Lannister och Fey

Idag skriver jag på Filmmedia.se om de ljuvliga Game of Thrones-bilder som nu finns att beskåda samt om Tina Feys censurerade prisgala.

Glory Box fyller 1 år!

Idag är det precis ett år sedan som det första inlägget publicerades här på Glory Box.

Jag trodde aldrig att jag skulle börja blogga men ack så fel jag hade. Tack Mats för att du inspirerade mig. Siska och Helena är också i högsta grad medskyldiga. Samt Liza, vars blogg var den första jag började följa.

Ett särskilt tack till ljuvliga Emma som var med och startade bloggen. Vår Punisher: War Zone-recension förblir en av Glory Box' finaste stunder.

Slutligen vill jag tacka alla underbara läsare för att ni kommenterar och engagerar er. Och för att ni är så förbannat trevliga och nördiga. Nu blir jag alldeles snyftig så det är bäst att jag slutar.

Hoppas ni vill hänga med in i 2011 - and beyond!

Din egen Utopi!

Jag har tidigare skrivit om Utopi - världens bästa serietidning som kommer 2011.

Om du tecknar en prenumeration nu under november så får du - förutom en premiebok - ett ashäftigt porträtt av dig själv signerat Lina Neidestam, Kim W. Andersson, Lisa Medin, Fabian Göranson eller den fantastiske Karl "Nördbloggen" Johnsson.

Allt du behöver göra är att gå in på Utopis hemsida och följa instruktionerna. För du ser väl vad som saknas på de här bilderna? Just det - ditt ansikte.

Freys författarfabrik

James Frey har startat en författarfabrik vars främsta uppgift är att prångla ut böcker som Hollywood sedan köper. Precis som alla andra vill Frey åt Twilight-publikens pengar och riktar därför in sig på YA-marknaden. De som ska göra skrivjobbet är unga författare som är desperata efter att få något publicerat. Advokater med lång erfarenhet av bokbranschen är chockade över avtalen som författarna uppmanas skriva på.

It’s an agreement that says, ‘You’re going to write for me. I’m going to own it. I may or may not give you credit. If there is more than one book in the series, you are on the hook to write those too, for the exact same terms, but I don’t have to use you. In exchange for this, I’m going to pay you 40 percent of some amount you can’t verify—there’s no audit provision—and after the deduction of a whole bunch of expenses.” He described it as a Hollywood-style work-for-hire contract grafted onto the publishing industry—“although Hollywood writers in a work-for-hire contract are usually paid more than $250.

Hittills har Frey haft stor framgång med sitt projekt, även om ingen av "hans" böcker är i närheten av att skapa Twilight-mani. Däremot är det väldigt lätt att komma att tänka på just vampyrer när man läser New York magazines artikel om den cyniske och egotrippade Frey.

Läs hela artikeln här. Tack Karin H för tipset.

Undrar vad Oprah tycker om saken ... 

Superhjältemusikal

Idag skriver jag på Filmmedia om Spider-Man-musikalen. Det finns bilder också!

Gå dit och läs!

Pausmusik innan Potter

Jag har flera recensioner (både bok och film) på gång men den här dagen har gått åt åt en massa annat.

Och nu ska jag gå på premiären av senaste Harry Potter-filmen.

Här kan ni lyssna och titta på Kendal Johanssons cover av Big Stars Blue Moon.

G.R.R. Martin spöar Kurosawa

Nu är det dags för rapport om mina pågående utmaningar!

Tegelstensutmaningen kom jag igång med i helgen när jag åkte tåg mellan Stockholm och Kristianstad. Då läste jag en tredjedel av A Clash of Kings och nu vill jag bara läsa hela tiden. Visst gillade jag A Game of Thrones men det känns som om ACoK är flera strån vassare. Bok ett: spelplanen ställs upp. Bok två: the game is ON!

När det gäller Böcker som jag inte köpt så får det projektet tuffa på i sin egen lilla takt. Det kommer ju att ta några år. Minst. Just nu har jag helt kört fast i Anaïs Nins kortroman A Spy in the House of Love. Jag tycker om den men känner ändå inget sug att läsa vidare. Inte så konstigt kanske när jag samtidigt läser två extremt sugframkallande böcker: ovan nämnda fantasytjockis samt Elizabeths Hands ljuvliga Waking the Moon. Stackars Ms. Nin. Jag återkommer till dig när jag är klar med hovintriger och mångudinnor.

Av mina tre biktade filmklassiker har jag fortfarande bara sett Once Upon a Time in the West. "Du är säkert jätteintressant men du verkar jätte ... lite ... inte 'tråkig' kanske men ... jo, precis just det", säger jag skamset när Pansarkryssaren Potemkin glor anklagande på mig från DVD-hyllan. Sedan fingrar jag på fodralet till De sju samurajerna och konstaterar att den inte har blivit kortare än sist. 190 minuter. Tre timmar. Men jag ska. Lovar. Ska bara läst klart först ...

Glory Box' tentakler krälar vidare

Numera skriver jag även två gånger i veckan för Filmmedia. Jag har en känsla av att det är mina absolut mest filmnördiga inlägg som kommer att hamna där. Och antagligen något om Buffy.

Självklart kommer jag att länka här så att ni kan hänga med!

Paranormal Activity

Tjej förföljs av spöke. Kille köper kamera för att filma spöke. Spöket blir argt. Spökar mer. Tjejen säger åt killen att sluta filma. Killen fortsätter att filma. Oklart varför - mest för att "det är coolt". Tjejen låter honom hållas men gnäller ibland. Dörrar öppnas och stängs. Förresten är spöket en demon. Killen och tjejen hittar något på internet om en tjej som var besatt. Oklart vad detta har för relevans. Tjejen går i sömnen och står och stirrar på killen i tre timmar. Killen säger att de minsann ska lösa problemet själva genom att hälla talk på golvet. Tjejen gnäller men låter honom hållas, så där som tjejer gör. Killen säger att det är hans hus och hans tjej. Sedan slutar filmen med ett så kallat "dramatiskt klimax".

Jag måste göra som Seinfeld och fråga: Vad är grejen med Paranormal Activity? Storyn är bedrövligt ologisk och utdragen så att de 80 minuterna känns som två timmar. Karaktärerna är sjukt jobbiga och det är helt oklart vad de vill. Det läskigaste i hela filmen är det fula huset.

Okej, nu överdriver jag. Jag tyckte att det var läskigt ibland. Och jag hoppade till. Men så fort karaktärerna öppnade munnen skrattade jag.

Samtidigt kanske jag ska vara glad för att huvudpersonerna var så lätta att distansera sig till. För om man hade gillat dem och tyckt att de handlade logiskt, då hade filmen nog varit nästan för läskig.

Betyg: 3-
Den hade sina läskiga stunder och den var ju bättre än tvåan i alla fall.

Är det inte den däringa Jokern?

M. skickade mig det här klippet idag och påpekade att Heath Ledger måste ha hämtat inspiration från den här herrn till sin roll i The Dark Knight. Kolla från ca 1:30. 



Ganska fantastiskt likt tycker jag!

Googlade runt och tydligen är det fler än M som har gjort kopplingen, så det kanske är gamla nyheter för några av er. Själv hade jag aldrig tänkt på det.

Undrar vad Tom Waits själv har att säga om det?

Bambi Meets Godzilla

För alla som behöver en paus på 90 sekunder så här på eftermiddagen.



Här kan ni läsa mer om filmen.

Tyskspråkig tematrio

Veckans tematrio hos Lyran är tyskspråkig.

När jag gick i högstadiet läste jag Siddharta av Herman Hesse och blev djupt gripen. Jag skulle gärna läsa om den i vuxen ålder - och mer av Hesse överlag. Jag tyckte ju så rysligt mycket om Stäppvargen när jag läste den för några år sedan.

I somras hittade jag Katharina Blums förlorade heder av Heinrich Böll i bokhyllan på landet och sträckläste den. Jag fastnade för Bölls torra ironiska stil och det patos som sjuder inunder.

Emma och jag träffades genom en bokcirkel som snabbt reducerades till en boktriangel. Vi hann bara läsa två böcker innan den upplöstes helt (vi är dock fortfarande vänner alla tre). En av dem var Bergtagen av Thomas Mann. En bok tjock nog att användas i självförsvar. Och en oförglömlig läsupplevelse.

Bilden föreställer Thomas Mann och Herman Hesse tillsammans. Här står det lite mer om deras vänskap.

Ninja ... Ninja ... Ninja ...

Om ni inte orkar läsa hela det här inlägget - titta åtminstone på klippet nedan. Ni kommer inte att ångra er.

I fredags hade M och jag filmkväll med Vrångmannen. Temat denna gång var "What's in the Mystery Goodie Bag?" Det innebar att Vrångmannen hade med sig cirka trettio filmer och sedan röstade vi fram kvällens repertoar. Han hade även den stora godheten att låna ut de filmer som vi ville se men var tvungna att välja bort. Sån är han, Vrångmannen.

Först ut var The Last Boy Scout. Kul action med oväntat sega partier. Men det var den sunkiga familjesynen som drog ner betyget för mig. Man får svälja en hel del i den här genren men här gick det för långt. Fick dålig smak i munnen till slut. Jag föredrar actionfilmer som inte går ut på att hjälten ska återupprätta sin patriarkala makt över sin familj. 
Betyg: 2+
Plusset får den för att jag gillar Bruce Willis.

Sedan var det dags för något helt annat - mockumentaryn A Mighty Wind som handlar om folkmusiker som samlas för att genomföra en konsert till sin gamla producents ära. En mysig film med väldigt duktiga skådespelare. Den kändes tyvärr lite skissartad - antingen borde de ha skurit ner på antalet karaktärer eller gjort en längre film.
Betyg: 3+

Sist men inte minst var det dags för The Octagon - mitt livs första Chuck Norris-film! Detta är en film som trotsar all beskrivning. Bara en sådan sak som att Chuck Norris har en inre viskmonolog med pålagt eko filmen igenom. I vissa scener är dialogen så usel att det faktiskt inte går att förstå vad karaktärerna säger till varandra. Egentligen är det en solklar etta men den får en svag tvåa bara för att den är så bisarr och underhållande.

Betyg: 2-

Se vad Conan O'Brien har att säga om The Ocatagon:

Här är vår bok!

Cirkeln heter första delen i Mats Strandbergs och min trilogi. Så här kommer den att se ut:

Här är en liten introduktion:

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De har inget gemensamt. De vet inte hur de kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

Mats och jag brukar annars beskriva boken som "Buffy i Sverige utan vampyrer". Eller Låt den rätte komma in möter Fucking Åmål möter Twilight möter My So Called Life möter Twin Peaks (fortfarande utan vampyrer). Fast först och främst är det en alldeles egen värld som vi har byggt och det är det som känns så himla härligt!

Det är den smärtsamt begåvade Kim W. Andersson som har gjort omslagsillustrationen. Formgivare är fantastiska Pär Åhlander.

Cirkeln släpps i mitten av april 2011, lagom till påsk. Här och här går den att bevaka ...

Och här har Mats skrivit om boken.

The Social Network

Så har jag då sett den. Finchers Facebookfilm. The Social Network. Mina förväntningar var inte på topp men jag var nyfiken. Jag hade hört att den skulle vara alltifrån fantastisk till urtrist.

Filmens premiss är lätt att sammanfatta: Mark Zuckerberg grundar världens största social nätverk och förlorar alla sina vänner på kuppen.

Jämför man med David Finchers tidigare verk så tycker jag att The Social Network påminner mest om Zodiac. Det är habilt filmhantverk: snyggt, genomtänkt, välskrivet, bra skådespelarinsatser och en handling som är mer intressant än medryckande.

Jesse Eisenberg är utmärkt om den socialt inkompetenta och hänsynslösa Zuckerberg. Problemet är att jag inte bryr mig särskilt mycket om hans historia. Jag blir varken särskilt provocerad eller intresserad av honom som person.

Jag förstår hela tiden vad filmskaparna vill att jag ska känna, men jag känner det inte. Kanske för att det hela är för uttänkt, för perfekt. Man kan nästa höra Aaron Sorkin hurra över hur smart och rapp han är. Jag saknar ögonblick som skaver. Jag kan inte låta bli att jämföra med The Squid and the Whale där Eisenberg spelar en liknande roll: en svinig, otrevlig nörd, som vi ändå kan sympatisera med. Hans svinighet går att förstå samtidigt som den inte ursäktas. Och vi får se många andra sidor av honom. 

De scener i The Social Network som ska visa en mer "mänsklig" sida av Zuckerberg känns mest som konstruktioner. När den kvinnliga advokaten ger honom "stackars liten"-blickar så fattade åtminstone inte jag varför. Vad är det hon har sett hos den här killen som gör honom ömkansvärd? Det är en viktig pusselbit som fattas. Kanske är det Zuckerbergs ursprung? I filmen yttras aldrig ett ord om hans familj eller bakgrund, förutom att han är jude. Några hållpunkter i det förflutna kanske hade kunnat ge karaktären den klangbotten som saknas nu?

Även om The Social Network på ytan mest påminner om Zodiac, så är den temamässigt ett slags udda pendang till Fight Club. En film om maskulinitet och hur vi lever i ett samhälle där framgång - både statusmässig och materiell - tros kunna fylla alla våra behov. Jag önskar bara att Fincher och Sorkin hade gjort mer av den tematiken och inte förälskat sig så mycket i ändlösa förhörsscener och trixig dialog. Filmens bästa replik yttras dessutom redan i filmens allra första scen, när Erica (Rooney Mara) - den enda intressanta kvinnliga karaktären - dumpar Zuckerberg med orden:

You are probably going to be a very successful computer person. But you're going to go through life thinking that girls don't like you because you're a nerd. And I want you to know, from the bottom of my heart, that that won't be true. It'll be because you're an asshole. 

Betyg: 3+
En skickligt gjord film som lämnar få avtryck. Förutom att åtminstone jag fick lust att gå ur Facebook.

På skrythumör

Mats har skrivit om hur osannolikt fin respons vi har fått från de som har läst vår bok.

Det är så obeskrivligt ljuvligt - och overkligt - att få höra att de som har läst verkligen har engagerat sig i våra karaktärer och världen som vi har byggt upp.

Extra roligt är det ju att våra tonårsläsare har blivit eld och lågor. Just idag messade min 12-åriga släkting att hon tyckte att Mats och min bok är lika bra som Hungerspelen, som råkar vara hennes favoritböcker. Inte konstigt att jag känner mig lika uppblåst som Paddan av Paddeborg! 

Om lite drygt en vecka kommer vi att lägga ut första bokens omslag på våra bloggar. Det ska bli väldigt spännande att höra vad ni tycker!

En trailer som gör mig förbannad

Här är den senaste Sucker Punch-trailern. Jag skrev om den första här.



Alltså, jag blir så provocerad av det här!

Jag skiter i hur många gånger den här filmen kommer uppfylla Bechdeltestet när huvudpersonen ser ut som om hon är hämtad ur en porrfantasi om en sexig skolflicka i varenda j-a bild! Till och med när hon gråter ser hennes ögon så där sexy smudgey ut! "Ja, jag kanske kan slåss med samurajsvärd men bli inte nervösa nu, grabbar, jag är alltid först och främst sexobjekt - kolla bara på mina läppglansglänsande halvöppna läppar och mina små, små outfits." (Lite som "tiny"-fenomenet som jag har skrivit om här.)

Man kanske ska vara glad och tacksam för varenda film där det finns många framträdande tjejroller - framför allt i den här genren - men det här airbrushade Pussycats Dolls-gänget får mig att gnissla tänder av ilska.

Inte helt osökt kommer jag att tänka på det den där extremt otäcka våldtäktsscenen i Watchmen där Snyder estetiserade det sexuella våldet på ett sätt som gjorde åtminstone mig illamående. Jag vågar inte ens tänka på vad han har hittat på i den här filmen. "Ja, de här stackars tonårstjejerna blir sexuellt utnyttjade, men de är väldigt sexiga medan det pågår. Var så goda, publiken!"

Yuck och trevlig helg på er!

En seriemördare och en arkitekt

Världsutställningen i Chicago 1893 visade för hela världen att USA var ett framtidsland. Mannen bakom projektet var Daniel Burnham - en egensinnig arkitekt med stora visioner.

Samtidigt som Burnham planerade sin "vita stad" ritades ett mardrömshus i en annan del av Chicago. H.H. Holmes var en av USA:s första dokumenterade seriemördare. I sitt specialbyggda hus torterade och mördade han ett stort antal människor under tiden omkring världsutställningen. Holmes erkände 27 mord, men det kan ha rört sig om 200.

I boken The Devil in the White City redogör Erik Larson för Burnham, Holmes och världsutställningen. Jag är ingen arkitekturnörd så de partierna tyckte jag stundtals var lite sega. Men på hela taget är det en fascinerande och skrämmande bok - och en resa in i en annan tid.

Det var tre år sedan jag läste The Devil in the White City och jag har tänkt på den med jämna mellanrum. Nu såg jag på Filmmedia att Leonardo DiCaprio har köpt rättigheterna till boken. Cruisan köpte optionen  2003 och tänkte spela Holmes, men redan då drog DiCaprio igång ett eget Holmes-projekt. (Ah, Hollywood). Den gången rann båda filmplanerna ut i sanden men nu tänker alltså DiCaprio satsa igen.

Hoppas att det blir av, för det här skulle kunna bli en ruggigt bra film. Bara titeln är ju fantastisk!

Böcker som jag inte köpt: Invisible

Titel: Invisible

Författare: Paul Auster

Utgivningsår: 2009
Boken fick jag ... i 30-årspresent av en vän.

Mitt första möte med Paul Auster var när jag tonåring och läste New York-trilogin. Jag fattade grejen men älskade den inte. Och jag kände mig aldrig sugen på att plocka upp en Austerbok efter att ha avslutat The Locked Room.  Men nu möts vi igen, Paul och jag, mer än tio år senare.

Handlingen i Invisible kretsar kring wannabe-poeten Walker vars liv förändras av några ödesdigra händelser år 1968. Naturligtvis är det hela en historia i en historia i en historia. Ljuger Walker i sin berättelse? Vem sitter i så fall på sanningen? Berättarperspektivet skiftar boken igenom och svaren blir allt mindre självklara. 

Det var något av en berg-och dalbana att läsa Invisible. Jag kom snabbt in i den men efter hundra sidor kände jag klaustrofobin komma krypande och lade boken ifrån mig. Någon vecka senare sträckläste jag resten med ganska glatt humör. Inte för att jag tyckte att det var en fantastisk bok utan för att jag plötsligt tyckte att den var underhållande.

För intrigen i Invisible är ju egentligen helt vansinnig. På lite drygt 300 sidor avhandlas triangeldraman, hämndbesatthet, familjetragedier, mord, incest och hemliga agenter. Även en tokig Kurtz-kopia dyker upp mot slutet. Efteråt undrade jag: 

Vad sjutton ville Auster med den här boken? Är det meningen att man ska engagera sig i de här karaktärerna? Eller ska man känna sig så distanserad som jag gjorde när jag läste boken? Är Invisible ett försök av Auster att skriva en finkulturell Days of our Lives-intrig? I så fall: varför vill han det? Driver han med läsaren? Med sig själv? 

Jag har fortfarande ingen aning. Och jag tycker att Invisible var en synnerligen underlig bok. Men den gjorde mig faktiskt sugen på att återuppta bekantskapen med Paul Auster.

Har ni läst Invisible? Vad tyckte ni?
Och om jag ska läsa en enda Paul Auster-roman till - vilken tycker ni då att jag ska läsa? 

Nästa titel: A Spy in the House of Love.

Paranormal Activity 2

Jag gjorde en lite knäpp grej. Jag gick och såg Paranormal Activity 2 utan att ha sett ettan. Som tur var hade jag min gode vän L som kunde viska förklaringar i mitt öra. Annars hade definitivt en hel del gått mig förbi.

Filmen handlar om en familj - mamma, pappa, tonårig styvdotter, pojke i tultåldern - som börjar misstänka att det spökar i huset. Nej, förlåt. Pappan fattar naturligtvis ingenting. Och inte styvdotterns pojkvän heller. PA2 frossar i skräckfilmsklichén att männen inte begriper att det spökar förrän frugan kryper runt i taket och chantar på latin. Men det mexikanska hembiträdet begriper förstås på direkten att det är fara och färde. De är ju liksom lite mer primitiva och har nära till hokuspokus och sånt, de där mexikanarna. (Mer om det nedan)

Allt berättas genom hemmafilmer och övervakningskameror. I början är spökerierna ganska milda. För att inte säga icke-existerande. Filmskaparna verkar räkna kallt med att publiken fortfarande är så skrämd efter den första filmen att minsta lilla grej (som att det är något vajsing med en poolrobot) ska få oss att skrika av fasa.

Medan jag satt och väntade på att något skulle hända kom jag fram till en sak: Jag gillar film. Riktig film. Jag gillar klippning, musik och kameravinklar. Jag vill inte ha något som efterapar "oredigerad verklighet", åtminstone inte när det gäller skräck. Jag tycker om att få lära känna karaktärerna. Och jag tycker inte att det är särskilt skräckigt att sitta och stirra i två minuter på ett vardagsrum där pay-offen är att en källardörr flyger upp.

Andra saker som jag störde mig på:

1. "Det exotiska hembiträdet" som gick runt och försökte jaga bort onda andar och som familjen behandlade som något slags glorfierat husdjur. När de inte drog rasistiska skämt bakom hennes rygg, det vill säga. Och det är alltså meningen att vi ska sympatisera med den här familjen?

2. Den sexistiska demonen. Mäns själar är tydligen mer åtråvärda än kvinnors. Fräscht tänkt, manusförfattarna.

3. Hur pass lite de använde sig av de där j-a övervakningskamerorna som de hade installerat.

Ja, jag hoppade till några gånger och slutet var rätt obehagligt. Men jag glömde filmen så fort jag hade lämnat salongen. Tacka vet jag de femtonåriga brudarna som satt bakom oss och flämtade: "ohmygodohmygodohmygod" för att sedan gallskrika. Det, mina vänner, är underhållning. (Det är även Massawyrms sågning av den här filmen.)

Betyg: 2
Förvånande nog klarar den Bechdeltestet.

Mockingjay

Spoilervarning för alla som inte har läst The Hunger Games och Catching Fire. Jag har dock försökt att inte spoila handlingen i tredje boken alltför mycket i recensionen.

Jag gick verkligen och längtade verkligen efter Mockingjay, sista delen i Suzanne Collins Hunger Games-trilogi. Men när jag väl fick hem dem tvekade jag. Skulle Collins lyckas få ihop hela historien? Eller skulle hon snubbla på mållinjen? Min ängslan resulterade i att jag inte plockade upp boken förrän i fredags.

I tredje boken har Katniss överlevt två hungerspel. Hon har förts till det mytomspunna distrikt 13 där rebelledarna håller till. Nu vill de att Katniss ska bli symbolen för upproret mot The Capitol. Det är en tung roll att axla för en svårt traumatiserad sjuttonåring men Katniss har inget val. Återigen måste hon ikläda sig en roll som andra har valt åt henne.

Collins försöker återanvända det framgångsrika receptet från etta och tvåan där Katniss måste spela en roll inför kamerorna. Det fungerar så där. Det ondskefulla maskineriet kring hungerspelen gav ett effektivt tryck i berättelsen. Här måste Collins kämpa för att få spinn på berättelsen. Stundtals glänser det till men redogörelsen av distriktens uppror känns väldigt skissartad.

Katniss är som alltid en fantastisk karaktär och jag gillar verkligen hur hennes relationer till Gale och Peeta utvecklas (även om jag fortfarande tycker att själva triangeldrama-Bella/Edward/Jacob-aspekten är lite fånig ibland). De nya karaktärer som presenteras i den här boken känns tyvärr ganska så tvådimensionella. Det gäller särskilt för distrikt trettons president - Coin - som jag gärna hade fått veta mer om.

Det märks att Collins har haft problem med att knyta ihop hela säcken på blott 450 sidor. Jag tycker gott att hon hade kunnat fördjupa karaktärerna och konflikterna, bjussat på 150-200 sidor till och verkligen låtit oss lära känna distrikt 13 och dess invånare.

Mockingjay börjar trevande men blir bättre och bättre. Mot slutet är det nästan outhärdligt spännande. Och de sista femtio sidorna är riktigt briljanta. Det hade inte kunnat sluta på något annat sätt. Mörkt och hoppfullt på samma gång. Vissa saker går inte att laga - men det går att bygga nytt.

The Hunger Games är fortfarande den bästa boken men överlag tycker jag att Collins har gjort ett riktigt bra jobb med uppföljarna. Och Mockingjay är en värdig avslutning på trilogin.