Bästa vinjetten. Någonsin.

The Storyteller skrämde livet ur mig som barn, men självklart kunde jag inte hålla mig borta. Titta bara på den enastående vinjetten som suger in en i den mörka sagovärlden ...

I want this car

The Hidden (1987) var den andra filmen vi såg i söndags. Och det var precis vad vi behövde för att väga upp den brun-orangea ångesten.

The Hidden är ett smörgåsbord av saker som gör en på gott humör: Kyle MacLachlan med polispartner (Michael Nouri) som är förvillande lik sheriff Truman (Hank Jennings är också med i en liten roll), pang-pang, biljakter, alien-sniglar som gillar hårdrock och allmän 80-talskänsla.

Betyg: 4-

Som Men in Black borde ha varit. Danny Trejo skymtar förbi i en fängelsecell.

Prins Charles känsla

Igår kom paketet med Liv Strömquists Prins Charles Känsla. Trots tusen förpliktelser kunde jag inte hålla mig: i ett anfall av sträckläsningsbegär slet jag upp kartongen och slängde mig ner i läsfåtöljen.

Känslan som åsyftas i titeln är Kärlek. Vad är kärlek och vad gör den med oss? Detta försöker Strömquist reda ut i en rad serier. Med humor och pedagogik guidar hon läsaren genom diverse avhandlingar om den moderna synen på kärlek i väst. De mer faktabaserade serierna varvas med kortare, snärtiga inlagor. I Dianadagboken närmar hon sig ett mer poetiskt berättande.

Samtidigt som jag saknar lite av spretigheten och lättheten från Hundra procent fett och Einsteins fru så gillar jag att Strömquist ställer krav på sina läsare i Prins Charles känsla. Och hon är lika konsekvent, påläst, rolig och arg som vanligt. Jag har en stark känsla av att den här boken kommer att växa med andra läsningen. För en sådan blir det definitivt.

The Walking Dead?

Här är trailern till teveserien The Walking Dead. Kalle har skrivit om den här.

Jag önskar att jag kunde känna mig peppad. Men nej. Det här har man ju sett tusen gånger förut! Och Siskas recension av serieförlagan gör mig knappast mer villig att tro på det här projektet. Däremot blev jag sugen på att se Dead Set som verkar hur grym som helst!

Vad tycker ni?

Den brun-orangea ångesten

Igår var det filmkväll med H och M. H hade med sig Gangster No. 1 (2000) där Malcolm McDowell spelar en åldrad gangster. Paul Bettany spelar hans yngre jag i slutet av 60-talet. (Bra casting faktiskt, för även om Bettany inte direkt liknar McDowell som ung så är det något med ögonen och utstrålningen som gör att det funkar). David Thewlis spelar Freddie Mays, gangstern som McDowell/Bettanys karaktär blir besatt av att efterlikna. Saffron Burrows är fin i en lite annorlunda version av den typiska gangsterflickvännen.

Gangster No. 1 visade sig vara en plågsam film. Fast våldsscenerna inte var särskilt explicita jämfört med många andra filmer så var de extremt jobbiga att titta på. Vi kände oss smutsiga och lätt illamående efteråt alla tre.

Den namnlösa gangstern som filmen handlar om är en otroligt osympatisk person, från början till slut. Han har inga försonande drag överhuvudtaget - han är inte ens särskilt rolig. Dessutom ligger McDowells voice over filmen igenom. Tyvärr är det inte en särskilt bra voice over - den berättar bara det som bilderna redan kommunicerar och suger allt syre ur filmen. Det finns liksom ingen plats för åskådarens egna tolkningar eller tankar när McDowell matar på i sitt ständigt aggressiva läge. Klaustrofobin är ett faktum.

Känslan av att vara instängd i en kartong utan andningshål, tror jag också härrör från den brun-orangea ångesten som genomsyrar filmen. Den utspelar sig nämligen under den period då hemiredningen dominerades av just brun och orange. Det är något speciellt ondskefullt med de här filmerna från 60/70/80-talen. Den tröstlösa brun-orangea ångesten drabbar mig hårdare än vad en svartvit dito någonsin kan göra.

Den brun-orangea ångestfilmen är ofta brittisk men kan även vara svensk eller tysk. (Mycket sällan är den amerikansk.) A Young Poisoner's Handbook är ett exempel. Den traumatiserade mig när jag var ung, pseudointellektuell och sprang på numera nedlagda biografen Fågel Blå. Heminredningen är klaustrofobisk, folk dör på hemska sätt, musiken är käck och alla ser ut som att de har bott i ett askfat hela sina liv. Den brun-orangea ångesten är ett faktum!

Ett mer känt exempel på brun-orange ångest:



Samt ett svenskt som jag har skrivit om förut:

Betyg: 3+
Egentligen hade vi tänkt se The Proposition efteråt men då hade vi varit färdiga för graven. Istället valde vi en direkt upplyftande film som jag kommer att skriva om senare.

Färdig!

I natt blev jag klar med epilogen! För första gången har vi ett komplett råmanus till boken. Det är en helt obeskrivlig lättnad. Nu väntar den sista redigeringen, först var och en för sig och sedan sida vid sida. Sedan är det dags för förläggar'n och annat fint folk att läsa. Ser väldigt mycket fram emot den biten.

Mats har skrivit mer ingående om vår berg-och dalbana den senaste veckan.

Above All

Sitter och skriver och lyssnar på Above All från Singing from the Grave av Anna von Hausswolff. Det tycker jag att ni också ska göra.

Här framför hon Track of Time från samma album.

The Last Exorcism?

The Last Exorcism. Mats visade mig den extremt coola virala kampanjen på Chatroulette.

Åh, nä men nej. Ännu en film som handlar om en Flicka I Puberteten som blir Besatt och måste kontrolleras av Männen. Jag har så svårt att se bortom vad de här filmerna egentligen handlar om. Sunk, sunk, sunk, känner jag.

Men ni kanske vrider huvudet i 180 av lycka? Vad tycker ni?

127 Hours?

127 Hours är Danny Boyles nya. Handlingen: James Franco battlar en sten.

Skumt. Den ser liksom både snygg och ful ut på samma gång. Nja, säger jag. Jag har redan sett Touching the Void.

Vad tycker ni?

Sirk i luften!

Mer Douglas Sirk har det blivit! Denna gång The Tarnished Angels (sv. tit. Svarta Änglar) (1957), där en idealistisk journalist (Rock Hudson) dras in de stormiga intrigerna kring en ambulerande flygartrupp. Den är en systerfilm till Sirks Written on the Wind som kom året innan. George Zuckermann har skrivit manus igen och precis som i WotW stjäl Dorothy Malone och Robert Stack showen från Hudson.

The Tarnished Angels är en ojämn film. Ett stort problem är att man inte riktigt förstår varför Hudsons karaktär blir så engagerad i flygartruppen. Kanske förstod Hudson själv inte riktigt sin roll - jag fick känslan av det i alla fall. Överhuvudtaget är karaktärernas motiv rätt luddiga mellan varven. Jag tror att Zuckermann hade svårt att frigöra sig från den litterära förlagan (filmen är baserad påWilliam Faulkners roman Pylon) i manusarbetet. Det märks även i dialogen.

Men fotot och ljussättningen är lysande som vanligt och det finns några underbara scener och dialogpartier. En korsklippt flygkrasch är riktigt ångestladdad. Men filmen når inte, no pun intended, till Sirkboxens vanliga höjder.

Betyg: 3+

Det är väldigt charmigt att Hudson och Malone diskuterar Willa Cather i en scen.

Här är inledningen:

Gärna mer Sara

Förra veckan läste jag min första Sara Lidman-roman; debuten Tjärdalen från 1953.

På dryga 170 sidor skildrar Lidman krisen som uppstår i byn Ecksträsk när utbölingen som kallas Räven river ner bonden Nils tjärdal.

Karaktärerna och miljöerna är levande och det ryms både humor och tragedi. Jag tyckte verkligen om Lidmans stil och det kändes inte mycket av att det var en debut. Men jag kan tänka mig att senare böcker är ännu bättre.

Varför har jag inte läst Lidman förut, kanske ni undrar? Det undrar jag med. Jag ska definitivt läsa mer.

Har ni några Lidman-favoriter som ni vill tipsa om?

I can be framed easier than "Whistler's Mother".

Igår såg M. och jag en udda liten film noir - The Dark Corner (1946). Mark Stevens och Lucille Ball spelar detektiven respektive hans lojala sekreterare som försöker ta reda på vem som försöker sätta dit honom för mord. De gör ett bra jobb men de riktiga stjärnorna finns bland birollsinnehavarna: Kurt Kreuger som iskall utpressare och William Bendix - en av mina favoriter - som spelar en mystisk man i vit kostym:

Men det är Clifton Webb som äger filmen. Han spelar konsthandlaren Henry Cathcart som är besatt av sin unga hustru (han gjorde en liknande roll i lysande Laura). Här kan ni se honom (när scenen börjar är han i sällskap med ovan nämnda utpressare):

Betyg: 4

En genuint spännande och oförutsägbar film noir om besatthet.

Say Anything

Förra veckan såg Johanna och jag Cameron Crowes regidebut Say Anything (han skrev även manus). Det är en ljuvlig liten film om en kärlekshistoria som utspelar sig på sommarlovet mellan high school och college. John Cusack och Lili Taylor är så klart underbara. Ione Skye är fin som Cusacks kärleksintresse och rollen ligger långtifrån den vanliga "nörden som tar av sig glasögonen".

Betyg: 4+

En fin och udda high school-film som känns mer "på riktigt" än de flesta i genren.

Mysteriet med Rosamond Smith

Idag läste jag klart Snake Eyes av Rosamond Smith (en av Joyce Carol Oates pseudonymer). I början av sommaren hittade jag den i en av hyllorna på landet och bestämde mig för att testa JCO i thrillertappning.

Romanen handlar om en idealistisk advokat som tar sig an en frisläppt livstidsdömd Vietnamveteran som han en gång räddade från elektriska stolen. Den före detta fängelsekunden blir ett exotiskt inslag i den fina förorten där advokaten bor med sin vackra fru och små tvillingsöner. Men Lee Roy Sears är inte den timida man som han utger sig för att vara. Han har ett alter ego - Snake Eyes - som blir starkare för varje dag som går ...

Karaktärerna känns trovärdiga, storyn är på papperet spännande - framför allt tvillingtemat (handlar alla Rosamond Smith-böcker om tvillingar?) - och romanen är definitivt välskriven.

Och ändå kände jag aldrig - inte för en sekund - att jag fångades av berättelsen. Jag försökte om och om igen men tappade intresset efter bara några sidor. Andra böcker fick gå före.

Jag gav boken mer än en ärlig chans och läste de första hundra sidorna "ordentligt". Följande 180 skummade jag, bara för att se vad som hände. Och inte ens då, när det blev mer spännande, sögs jag in.

Man kanske kan fråga sig varför jag tvingade mig själv att läsa klart. (Mats - som också har försökt och misslyckats med just den här romanen - föreslog att jag skulle Wikipedia handlingen ...) Men jag ville så gärna förstå vad som gjorde att den inte fungerade!

Här är några av mina teorier:

1. Det känns som att R.S. har en enorm distans till samtliga karaktärer och inte har något äkta engagemang i deras förehavanden. Inte konstigt att jag som läsare inte blir engagerad då.

2. Ganska ofta känns boken mer som en kylig satir över den amerikanska övre medelklassen än en thriller.

3. JCO:s språk kanske inte lämpar sig så bra för thrillergenren? Det där flödet som måste driva en spänningshistoria infinner sig aldrig. Hade hon varit engagerad i karaktärerna hade det säkert varit spännande i alla fall men nu blir det bara segt.

Är det någon annan som har läst Snake Eyes eller något annat av Rosamond Smith? Vad tyckte ni? Tycker ni att jag ska ge henne en ny chans (vi har Tvillingliv på landet också)? Eller ska jag hålla mig till JCO?

Black Swan-trailern!

Jag har letat varje dag på Youtube och nu finns den äntligen! Jag ger er: Black Swan-trailern!



Jag tycker att det ser mycket mycket lovande ut! Det är så roligt att Aronofsky testar något nytt samtidigt som teman från hans tidigare filmer känns igen. Och vem vill inte se en film om en prima ballerina på gränsen till sammabrott?

Vad tycker ni?

Böcker som jag inte köpt

Många böcker i min bokhylla fick jag när min mamma rensade ut sin gigantiska boksamling (hon hade bokhandel en gång i tiden). Andra tillhörde mormor. Sedan finns det ju de där som jag har fått i present av fantastiska människor.

Jag har märkt att de här böckerna ibland blir lite styvmoderligt behandlade. Inte för att jag inte vill läsa dem, utan för att jag lätt glömmer bort dem när jag kommer hem med mina kassar från SF-bokhandeln.

Därför påbörjar jag läsprojektet "Böcker som jag inte köpt". För att få något slags struktur börjar jag med "A" och tänkte försöka köra något slags varannan herrarnas, varannan damernas.

Först ut blir Tåbb med manifestet av Lars Ahlin. Fortsättning följer ...

EDIT: Jag ger upp bokstavsordningen - den blev för begränsande. 

Lite mer om Kelly Link

- Hon marknadsförs just nu som "young adult"-författare med den senaste samlingen Pretty Monsters, där två av novellerna från Magic for Beginners ingår (titelnovellen och The Faery Handbag).

- Flera av novellerna från Links tre samlingar finns att läsa på författarens egen hemsida.

- "Catskin" är en novell som ska konsumeras med försiktighet av kattälskare (jag vet att ni är några stycken som läser den här bloggen).

- Magic for Beginners har, trevligt nog, fina illustrationer av Shelley Jackson. I Pretty Monsters har Link samarbetat med Shaun Tan. Här är några av Tans illustrationer till hans serie The Arrival (kom ut på svenska i år som Ankomsten) som ser fantastiskt fin ut. Fler bilder från boken finns här.

I'm gonna bag Rick Masters

I torsdag såg vi (förutom ugglefilmen) To Live and Die in L.A. - William Friedkins nattsvarta ny-noir från 1985.

William Petersen spelar Richard Chance - snuten som ska hämnas sin döda partner. Willem Dafoe spelar Rick Masters - falskmyntaren som ligger bakom mordet.

Petersen gör en av de bästa "cop on the edge"-rollerna någonsin (året efter gjorde han tidernas bästa "profiler on the edge"). Dafoe är så där fantastisk som man vill att han ska vara. Darlanne Fluegel och Debra Feuer är också minnesvärda i rollerna som Petersens informatör/älskarinna respektive Dafoes flamma.

Det här är en otroligt snygg och skitig film av typen "vem är egentligen mest skurk - tjuven eller polisen" (det är ingen slump att de heter Richard/Rick). Den är nattsvart, totalt skoningslös och riktigt oförutsägbar.

Betyg: 4+

Filmen lyckas både vara extremt tidstypisk (yay 80-tal!) samtidigt som den känns aktuell. Fina trailers har den också:

Bloodbuzz Ohio

Med The National.

Första meningen

Hittade den här leken hos Snowflake som hittade den hos Martina som hittade den ... Jag slutar nog där.

Välj ut 10 av dina favoritböcker. Lista första meningen från varje och låt andra gissa vilka böcker de kommer ifrån.

1. Selden paused in surprise.

The House of Mirth av Edith Wharton (Sanna)

2. The sea is high again today, with a thrilling flush of wind.
Justine av Lawrence Durrell (Ingrid)

3. It was June, 1933, one week after Commencement, when Kay Leiland Strong, Vassar '33, the first of her class to run around the table at the Class Day dinner, was married to Harald Petersen.

The Group av Mary McCarthy (Ingrid)

4. From the first place of liquid darkness, within the second place of air and light, I set down the following record with its mixture of fact and truths and memories of truths and its direction always to the Third Place, where the starting point is myth.

To the Is-Land av Janet Frame (Moa)

5. So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand's box that he didn't hear the great bell begin to ring.

The Hellbound Heart av Clive Barker (Siska)

6. Nej, nej, nej och åter nej; trefaldigt, fyrfaldigt och tiofaldigt nej, konstaterade Aliide numera när hon tidigt om morgnarna klädd enbart i nattlinne och med ansiktet ännu uppsvullet av sömnen stod för sig själv ute på balkongen, lutad över räcket, och spanade ut över den öde passagen som sträckte sig ner mellan de båda nyuppförda ännu inte helt färdigställda höghuslängorna -

Aliide, Aliide av Mare Kandre (Vixxtoria)

7. The snow in the mountain was melting and Bunny had been dead for several weeks before we came to understand the gravity of our situation. -

The Secret History av Donna Tartt. (Vixxtoria)

8. Lyra and her daemon moved through the darkening hall, taking care to keep to one side, out of sight of the kitchen.

Northern Lights/The Golden Compass av Philip Pullman (Annika)

9. Maureen dried her eyes impatiently, lit a cigarette, walked over to the bedroom window, and threw open the heavy red curtains.

Garnet Hill av Denise Mina (Annika)

10. "Har de inget bättre för sig än att ta livet av varandra?" frågar Roberto.

Undantaget av Christian Jungersen (Snowflake)

Bonuscitat:

Alive! Still alive. Alive ... again.

Octavia Butler är författaren (Snowflake tog den) - boken heter Dawn och är första delen i den utmärkta Lilith's Brood-trilogin, vilket Siska visste.

Ond uggla II

En uggla - tre versioner! Det här vill ni inte missa! (Tack M.).

Ond uggla

Ett teaterkompani repeterar uppsättningen Night Owl - "en intellektuell musikal" (det är lite oklart vad den handlar om, men det finns en dansande uggla med så vem bryr sig?).

En före detta skådespelare - tillika massmördare - rymmer från det lokala mentalsjukhuset (of course) och mördar en kostymör. Den profithungriga regissören ser sin chans: nu kommer publiken att köa till uppsättningen. Han tidigarelägger premiären och tvingar de med de största rollerna att stanna kvar och repetera hela natten. Nyckeln gömmer han för att de inte ska kunna smita från konsten. Självklart har den mordiske thespianen gömt sig på teatern ...

Stage Fright* (1987) är en riktigt härlig giallo med kul karaktärer, äckliga, snabba mord och - sist och bäst - en mördare i ugglemask.

Betyg: 3+

Regissör är Michele Soavi som ligger bakom den fina prettozombierullen Dellamorte Dellamore.

Här är inledningsscenen (blodfri, om det är någon som undrar). Ta en titt, jag lovar att ni kommer att uppskatta den.

Tack för lånet, E.!

*Även känd som Stage Fright: Aquarius och Bloody Bird ...

Apropå Ursula K. Le Guin ...

... så tycker jag att ni ska begrunda det här omslaget som jag hittade på Good Show Sir.

Detta är alltså ett franskt omslag till någon av Earthsea-böckerna (nämnde dem här)! Alla som har läst A Wizard of Earthsea (Trollkarlen från Övärlden) eller någon av de andra böckerna i serien inser hur fruktansvärt komiskt det här är.

(För er som inte har gjort det kan jag berätta att Earthsea-böckerna är trollstav-och mantelfantasy. Beväpnade dinosaurieödlor är ungefär det sista man associerar till ...)

Där världen heter skog

Där världen heter skog (The Word for World Is Forest) är en sådan där bok som har stått i en bokhylla på mitt land i evigheters evigheter. Närmare bestämt sedan 1990. Då var jag tio år och älskade Ursula Le Guins Earthsea-böcker. Någon välmenande vuxen (min mamma?) gav mig Där världen ... som just hade kommit i nyöversättning på Rabén & Sjögren (i första översättningen hette boken Där världen kallas skog). Jag minns att jag försökte läsa den flera gånger utan att komma längre än första kapitlet. Efter att ha läst den i vuxen ålder förstår jag varför. Där världen heter skog är definitivt ingen barnbok.

Boken är en kortroman som ingår i Le Guins The Hainish Cycle. Människorna har koloniserat planeten Athshe som de kallar Nya Tahiti. Den största naturtillgången är skogen som täcker hela planeten. Avverkningen börjar utan hänsyn till urinvånarna - de fredliga athshenarna - som har avfärdats som primitiva av myndigheterna. (Låter det bekant?)

I första kapitlet möter vi den hårdföre kapten Davidson som inte har något till övers för de gröna, håriga "grobianerna", som han kallar athshenarna. Han har ser dem som undermänniskor som bara duger till slavarbete. Vi får följa honom, kapten Lyubov - forskaren som försöker förstå urinvånarna - och athshenaren Selver som blir upprorsledare.

Där världen heter skog är en fantastisk liten roman som rymmer oerhört mycket på sina dryga 140 sidor. Athshenarna är ett fascinerande folk och Le Guin skildrar effektivt den ekologiska och kulturella tragedi som följer på människornas framfart. Skogen på Athshe kanske växer tillbaka men athshenarnas civilisation kommer att vara för evigt förändrad.

You're the cat's meow!*

Jag har ju helt glömt bort att skriva om den tredje Douglas Sirk-filmen jag såg - närmare bestämt Has Anybody Seen My Gal (1952) (sv. tit. Dollarflickan).

Till skillnad från de andra filmerna i boxen är det här en komedi med musikalinslag. Historien utspelar sig på 20-talet. Den excentriske miljonären Samuel Fulton (Charles Coburn) vill testamentera sin förmögenhet till sin förlorade kärleks efterlevande. Men kan de hantera de frestelser som snabba, nya pengar medför? Fulton beslutar sig för att utföra ett litet test ...

Has Anybody Seen My Gal är en charmig film men den saknar inte mörka stråk. Tragedin ligger och lurar runt hörnet när familjen Blaisdell faller för frestelser gång på gång. Och Sirk är lika dräpande kritisk som vanligt mot materialism och de borgerliga, falska småstadskretsarna.

Betyg: 4

En underhållande film med starka skådespelarinsatser. En ung Piper Laurie (Catherine Martell) spelar äldsta dottern i familjen. Och James Dean är med i ett par sekunder.

*Var tydligen det finaste man kunde säga till en tjej på 20-talet.

Vampire Academy - Frostbite - Shadow Kiss

Rose Hathaway och Lissa Dragomir går på St. Vladimir's Academy. De är mer än bästa vänner - det finns en övernaturlig länk mellan dem som gör att Rose kan uppleva det Lissa känner.

Lissa är vampyrprinsessa (kunglig moiroi) och Rose, som är halvvampyr (dhampir), tränar för att bli hennes livvakt. Och Lissa behöver verkligen beskyddas. Hon är den sista av sin ätt - och har dessutom ovanliga magiska krafter.

Efter att ha läst första House of Night-boken tänkte jag att jag aldrig mer ville läsa om trollande vampyrer som går på internatskola. Men Helena fick mig på andra tankar när hon började skriva om Vampire Academy-böckerna.

Första boken (Vampire Academy) tyckte jag var underhållande men inte mycket mer än så. Frostbite tyckte jag var rätt seg fram till slutet då den lyfte betydligt. Shadow Kiss är spännande och underhållande rakt igenom. Det här känns som en serie som växer med varje bok.

Framför allt blir karaktärerna mer komplexa och intressanta. I ettan var jag tämligen likgiltig för hur det skulle gå för Rose och Lissa men i slutet av tvåan grät jag en skvätt. När det gäller att bygga kluriga "mysterier" är Mead inte direkt någon drottning. Hon lyckas mycket bättre med de politiska intrigerna och det är mycket tack vare dem som VA-serien lyfter.

Richelle Mead har skapat ett vampyruniversum med ett klassystem. Överst i pyramiden finns de kungliga moroi-vampyrerna och ofrälse moroier. Morivampyrer behöver blod för att överleva (de använder sig av frivilliga "feeders") och försvagas av solljus. Men de är inte odödliga. De kan utöva (elementar)magi men deras konventioner förbjuder dem att använda krafterna i strid.

Därför är moroiklassen helt beroende av sina livvakter: dhampirerna. Dhampirer blir till när moroier gör barn med människor eller - det vanligaste - andra dhampirer. De har skarpare sinnen och snabbare reflexer än människor men till skillnad från moiroier kan de vistas i solljus. Dhampirerna lär sig från tidig ålder att "they come first" och att de ska vara beredda att offra sina liv för moroierna.

Och så har vi slutligen Fienden: strigoivampyrerna. De är odöda - och här är det solljus, eld, påle genom hjärtat och halshuggning som gäller. De är som vampyrerna i Buffy, d.v.s. att de har förlorat sina själar. Strigoivampyrerna älskar moroiblod, särskilt kungligt sådant ...

I första boken tar Rose och Lissa världsordningen för given, men under handlingens gång börjar de ifrågasätta den mer och mer. Särskilt intressant blir det när Rose börjar bli mer kritisk mot devisen: "They come first".

Känner mig faktiskt sjukt sugen på Blood Promise, Spirit Bound. och sista delen Last Sacrifice (som kommer i december). Vill se hur Mead knyter ihop säcken!

Så låt er inte avskräckas av de fula omslagen; ge Vampire Academy-böckerna en chans.

Sommarläsning

Sommaren är inte riktigt över för min del. Men det är en rolig enkät som Johanna K har gjort, så jag kör i alla fall.

1. Bäst i sommar?
Har läst många bra böcker men det får bli The Group.

2. Sämst i sommar?
Marked, första delen i House of Night-serien.

3. Vad har du helst läst på stranden?
Jag har inte varit där en enda gång. Det blir inte så många strandbesök för mig och särskilt inte i år eftersom jag har jobbat konstant (tyck inte synd om mig - jag var i Nya Zeeland i mars/april, remember?)

4. Var har du läst mest?
På landstället. Där finns dessutom fantastiska bokhyllor att botanisera i. (Några av sommarens fynd: Katharina Blums förlorade heder, Tjärdalen, Där världen heter skog, Snake Eyes, etc).

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jag hade tänkt att läsa åtminstone ytterligare en del i A Song of Fire and Ice. Det har jag inte gjort än. Än. Annars har målet varit att läsa fler böcker än vanligt och på den fronten går det enligt planerna.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!

The Passage. Köpte den åt mig själv men spontangav bort den i födelsedagspresent åt S. Sedan köpte jag den igen åt mig själv. Tänkte behålla den nu ...

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Mockingjay! För att inte tala om nästa samlingsvolym av Buffy säsong åtta.

Don't Be Afraid of the Dark!

Don't Be Afraid of the Dark. Grymmaste teasern på länge. Släck lamporna och titta här.

Pepp?

Scream Queens 2

Glädje! Scream Queens säsong två har börjat! Hittade avsnitt ett på Youtube men det är väl osäkert om det ligger kvar så länge ... Hur som helst - missa inte! Här har jag skrivit om säsong ett. (Tack Sara, för att du påminde mig!)

Burlesque?

Är fortfarande sjuk och hinner dessutom inte skriva något annat än bok just nu. Så jag fortsätter med mina trailers. Nu till Burlesque. Veronica Mars är med. Christina Aguilera spelar huvudrollen. Och så är det den däringa Cher.

Hjälp! Var finns en skämskudde när man behöver en? Jag tippar storslam vid nästa Razzie-gala. Trist nog verkar det inte ens vara en kul kalkon ... Eller? Vad tycker ni?

Fredagskärlek

Min underbara medförfattare Mats Strandberg har skrivit så fint om vår bok så att jag blir alldeles rörd.

Jag kan inte annat än säga: "Right back at ya, Matsy."

Det är så sjukt roligt att vi har den här påhittade världen tillsammans. Framför allt gäller det karaktärerna. Det är som att vi har en alldeles egen dysfunktionell och underbar familj.

Catfish?

Egentligen vill jag skriva om böcker som jag har läst men jag är sjuk och orkar inte.

Istället får ni trailern till hypade dokumentären Catfish. Om det nu är en dokumentär. Det bråkas det om där ute ...

Fejk eller ej (jag tror på det förstnämnda) så tycker jag att den verkar spännande och ska försöka hålla mig borta från spoilers.

Vad tycker ni?

Sucker Punch?

Zack Snyder. Alltså, jag gillade verkligen Dawn of the Dead från 2004 (med några reservationer). 300 var pinsam och stank av unken ideologi och Watchmen en trea (har skrivit lite om det här).

Nästa år är det alltså dags för Sucker Punch.

Kitschgotiskt mentalsjukhus ... Porrig skolflickeoutfit ... Samurajer ... Strippshow ... Skyttegravar ... Drakar?!

Och allt är ju så klart i hennes fantasiii. Gu' va' fyndigt. Nej, det här verkar ju vara 300 möter Terry Gilliam när han är som sämst. Jag känner lukten av kalkon. Och känner mig märkligt uttråkad.

Ilskna vilda djur

Apropå mardrömmar, lyssna på hur det här lodjuret låter.

Nu när vi ändå är inne på argsinta vilda djur. Gubbe vs. björn:



Björn vs. älg:



Varg vs. vildsvin:



Vildsvin vs. kungen:

Bokhylleporr

Alla ni som blir obscent lyckliga av fina bokhyllor: titta här.

Tack, M. för tipset.