torsdagen den 29:e juli 2010

Drömlik bokenkät

Visst passar det bra med en drömtema-enkät så här i Inception-tider!


En minnesvärd litterär drömskildring: Det första som dyker upp i mitt huvud är hotelldrömmarna i The Wind-Up Bird Chronicle.

En bok som gav mig mardrömmar som barn: Jag är en varulvsunge av Gunnel Linde (Joppes mamma) skrämde mig på ett djupt plan. En ond bok.

En bok som ger mig mardrömmar idag: Måste faktiskt säga The Wind-Up Bird Chronicle igen. Tortyrscenen - som jag var helt oförberedd på - är bland det värsta jag har läst. "Best New Horror" var också sjukt obehaglig.

EDIT: Karl J har svarat så inspirerande och bra på enkäten att jag måste länka här.

onsdagen den 28:e juli 2010

En dröm i en dröm i en dröm i en dröm i en dröm i en film - som är ett slags dröm


Inception är den enda av den här sommarens "storfilmer" (har det inte varit extra illa i år, flickor och pojkar?) som jag har varit sugen på att se.

Förväntningarna var skyhöga. Jag brukar älska Nolans smarta, snygga och dramatiska actionthrillers. Andäktigt bänkade M. och jag oss i biostolarna ...

Story: Med hjälp av en mystisk maskin kan vissa specialister gå in i andras medvetanden och stjäla idéer. Men att plantera en idé (=inception) är lite som att råna Fort Knox. En heisthistoria i drömmarnas värld.

Vad jag gillade: - Ja, den är sjukt snygg, många av actionsekvenserna är grymma och Nolan är visuell som få.

- Skådespelarna. Leo kan verkligen bära upp en film nuförtiden. Ellen Page gör inte sin vanliga quirky tjej. Cillian Murphy är fin. Och jag är kär i Joseph Gordon-Levitt. *swoon*

- Efter filmen kände jag mig snurrig i huvudet - lite som efter att ha vaknat upp ur en konstig dröm.

- Musiken. Pampig och mäktig av Hans Zimmer.

- Se sista kommentaren.

Vad jag inte gillade: - Leos karaktär är den enda som får kött på benen. Resten är ack så tvådimensionella fast skådespelarna gör sitt bästa.
*spoiler* Ett tag misstänkte jag att det här var ett medvetet grepp. Jag hade något slags avancerad idé om att allt egentligen var en gigantisk "inception" för att få Leo att vakna upp ur limbo; att Mal hade haft rätt om verkligheten och att hon hade skickat ett "räddningsteam" för att väcka honom. Då hade det ju inte varit så konstigt om alla i teamet spelade ytliga roller. Men så var det ju inte. *slut på spoiler*

- Musiken. Älskade den men störde mig på att den låg som en matta filmen igenom.

- Filmen kändes för lång. Framför blev slutets actionsekvenser för utdragna.

- *spoiler för de som inte har sett Shutter Island* Fick hela tiden jobbiga déjà vu-känslor när det gällde Leo. Jag menar, vi har redan sett honom gå omkring och må dåligt och ha skuldkänslor över fru och barn i en drömvärld ...

Filmens nja: - *mindre spoiler* Delen som utspelade sig i snölandskapet. Först tyckte jag det var snyggt. Sedan blev det långdraget. Och så såg man inte vem som var vem. Jättedumt.

- Ja, det var häftigt med alla nivåer och filmen var genomtänkt på många sätt. Men det fanns fortfarande plot holes och tidslinjen kändes inkonsekvent. Som att JG-L bara skulle haft några minuter på sig för att fixa allt det där ...

- Jag förstår att det ständiga flirtandet med att Leo kanske drömmer allt behövdes för att skapa stämning. Men jag har fått för mig att filmen hade blivit bättre om Nolan hade gjort den mer till en tajt heistfilm och tonat ner "90-talstwistfilmskänslan". Nu funkade liksom varken thrillermomentet eller dramamomentet idealiskt.

- Drömmarna är snygga och jag förstår varför de är så minimalistiska - det hade kunnat bli sjukt pajigt. Samtidigt har Karl J en poäng i sin slutkläm.

Betyg: 4-
Sjukt snygg, bra skådisar och mäktig känsla. Det största problemet är att jag inte engagerade mig känslomässigt. Nolans svagaste sedan Memento.

Här finns en fin genomgång av filmen om någon känner sig snurrig. Och här står det om slutet och skor ...

Bara för de som har sett filmen: Under hela filmen drar Nolan åskådarens uppmärksamhet till själva filmmediets drömlika struktur. När han pratar om hur tid fungerar i drömmar och att de ofta börjar "mitt i en scen", gör han åskådaren uppmärksam på filmens klippning och struktur (ett slags alienationseffekt). Dessutom använder han en Piaf-låt som tema i en film där han har castat Marion Cotillard ...

Samtidigt som Nolan bjuder in oss i sin drömvärld, använder han sådana här metagrepp med jämna mellanrum för att påpeka att det bara är film - ett slags dröm. Det är nästan som att vi blir tränade att "stå emot" filminfiltration i våra huvuden. Även om det här är helt omedvetet (vilket jag inte tror att det är) så är det ett kul extra lager tycker jag.

tisdagen den 27:e juli 2010

Enkätdags

Sjävklart måste jag göra Helenas enkät.

Senaste…

… meningen du läste: ”Without another glance at me, he turned and left the room.". (Frostbite av Richelle Mead).

… impulsköpet: Skulle göra några planerade inköp på Sf-bokhandeln och fick även med mig Behold the Man av Michael Moorcock (ursäkta, men om det inte är ett porrskådisnamn så vet jag inte vad som är det ...).

… bibliotekslånet: Det var evigheter sedan jag lånade en bok men idag spanade jag faktiskt efter Förvandlingen. Den fanns dock inte inne på mitt lokala bibliotek. Ack ja.

… bokrelaterade överraskningen: Jag hittade Eon på svenska i min svärmors bokhylla.

Svart svan

Jag har tidigare skrivit om min pepp inför Aronofskys Black Swan. Nu såg jag att filmen ska öppna Venedigfestivalen. Läs mer här och här. Och här är en bild på Ms. Portman i ond svanmundering.

måndagen den 26:e juli 2010

Uppblåsbara vänner och kartonglabyrinter

Jag har tidigare skrivit om Joe Hills romaner - Heart-Shaped Box och Horns. Båda var roliga att läsa men i efterhand har de tyvärr "sjunkit ihop" en smula, som en halvt misslyckad chokladsufflé.

För visst är det så att vissa böcker växer i minnet medan andra krymper eller rentav försvinner. Jag skulle fortfarande rekommendera Hills romaner till någon som vill läsa något underhållande i genren. Men när jag tänker på dem nu, minns jag mer av böckernas brister än styrkor. Det gäller framför allt Horns. (Jag kanske utvecklar det en annan gång ...)

När jag har pratat med skräck-konnässörer om Hill har många menat att hans debut - novellsamlingen 20th Century Ghosts - är absolut bästa han har skrivit. Och efter att ha läst den är jag böjd att hålla med. För här finns några riktiga mästerverk, i en klass som romanerna tyvärr inte är i närheten av.

I vanliga fall avskyr jag att betygssätta böcker. Filmbetyg delar jag gladeligen ut (även om de inte är helt okomplicerade heller). Men när det gäller böcker har jag mycket svårare att sätta en siffra på min läsupplevelse. Därför blev jag själv förvånad när jag mentalt började rangordna Hills noveller. Kanske blir det här en engångsföreteelse eller början på en ny personlig trend - men här kommer de; samtliga noveller i 20th Century Ghosts, med en kort (förhoppningsvis spoilerfri) recension samt - ta-da! - betyg:

Best New Horror
Story: En trött redaktör för ett skräckmagasin får in en berättelse som skrämmer slag på honom. Han drabbas av en häftig lust att träffa författaren. Bad idea ...
Kommentar: En av de läskigaste berättelser jag har läst - punkt. Klaustrofobisk och ont-i-magen-otäck hela vägen. Huva!
Betyg: 5

20th Century Ghost
Story: En ung kvinna, som dog mitt under en filmvisning, spökar på en biograf.
Kommentar: Helt okej spökhistoria, men inte så mycket mer än så.
Betyg: 3

Pop Art
Story: En pojke får en mycket annorlunda vän. Närmare bestämt en uppblåsbar sådan.
Kommentar: Ingen skräckhistoria. Originell idé, söt, melankolisk - om än lite förutsägbar.
Betyg: 4,5

You Will Hear the Locust Sing
Story: En ung man vaknar en morgon och upptäcker att han har förvandlats till en jättestor gräshoppa.
Kommentar: Kändes lite seg i början men den tog sig. Novellen med högst äckelfaktor. Svår att glömma. Ick.
Betyg: 4

Abraham's Boys
Story: Van Helsings äldsta son som börjar ifrågasätta vem hans pappa egentligen är.
Kommentar: Tät, rysansvärd och riktigt, riktigt obehaglig. Fick några bilder i huvudet som jag inte vill ha där.
Betyg: 5

Better Than Home
Story: En baseballspelares unge son har tvångsbeteenden som bara eskalarerar.
Kommentar: Visst, den är välskriven men får inte mer än godkänt. Är osäker på vart Hill ville komma med den här. Den kändes en smula platt.
Betyg: 3

The Black Phone
Story: En pojke blir kidnappad av en seriemördare men får oväntad hjälp från andra sidan.
Kommentar: Otäck och välskriven som bara den. En av de bästa i boken.
Betyg: 5

In the Rundown
Story: En ung man får sparken från sitt jobb och hamnar ur askan i elden.
Kommentar: En av boken svagaste berättelser. Den var förutsägbar och kändes för konstruerad för att jag skulle bli riktigt medryckt.
Betyg: 2,5

The Cape
Story: Två superhjältetokiga bröder får som barn en glimt av riktiga superkrafter. Det förändrar deras liv för alltid.
Kommentar: Ojämn. Idén är bättre än själva berättelsen.
Betyg: 3

Last Breath
Story: En excentrisk man har en morbid samling som han visar upp i sitt museum.
Kommentar: "Last Breath" känns som att den är skriven på rutin. Standardskräckberättelse med Tales from the Crypt-känsla utan nerv.
Betyg: 2,5

Dead-Wood
Story: En ytterst kort novell om spökträd.
Kommentar: Svårt att säga något om en text som är knappt en sida lång. Gillade idén.
Betyg: 3

The Widow's Breakfast
Story: Skildringen av en pojke på luffen under depressionens USA.
Kommentar: Inte heller en skräckhistoria. Fin men saknade det där lilla extra.
Betyg: 3,5

Bobby Conroy Comes Back from the Dead
Story: Utespelar sig under inspelningen av Dawn of the Dead. Två före detta älskande möts igen, sminkade som zombier.
Kommentar: Ingen skräckhistoria. Rolig idé, fin historia.
Betyg: 4

My Father's Mask
Story: En trettonårig kille åker ut till en stuga med sina föräldrar. Mystiska saker händer.
Kommentar: Den helt klart märkligaste berättelsen i boken. I sina bästa stunder är den drömlik och ganska underbar, i sina sämsta känns det som att Hill inte vet vad han håller på med. Minst sagt ojämn. Vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om den.
Betyg: 3,5

Voluntary Committal
Story: Nolans lillebror Morris är besatt av att bygga saker. Snart visar det sig att hans kartongbyggen leder till oanade ställen ...
Kommentar: Hill avslutar samlingen med ett absolut MÄSTERVERK. Det riktigt skimrar om den här mörka berättelsen. Om ni inte skulle orka igenom resten av samlingen, läs åtminstone "Voluntary Committal". Ni kommer inte att ångra er!
Betyg: 5 med grädde på moset

Snittbetyg: 3,8
En jämn novellsamling med några riktigt lysande berättelser. De svagaste berättelserna är inte direkt dåliga, utan känns mest som att de är skrivna på rutin. I de fantastiska känns det som att Hill står i direktförbindelse med något riktigt mörkt, sjukt och vackert.

Håll utkik efter påskägget i efterordet ...

fredagen den 23:e juli 2010

En bok ni måste läsa

The Group handlar om åtta kvinnor som tar examen från Vassar College 1933. Under sju år får vi följa dem - från ett bröllop till en begravning.

Kay gifter sig med den självupptagna Harald för att hon tror att han är ett geni. Polly kommer från en rik familj som förlorade allt i kraschen. Dottie får ett erotiskt uppvaknande som vänder upp och ner på hennes värld. Libby lever för litteraturen men har svårt att hantera verkligheten. Vi möter också den svala och multibegåvade Helena, korrekta Priss som vill vara all till lags, bortskämda Pokey och den egensinniga och mystiska Lakey.

The Group gjorde skandal när den kom 1963. De realistiska sexskildringarna chockerade många och dessutom skildrade Mary McCarthy tabubelagda ämnen som homosexualitet, amning och psykisk sjukdom. Men sålde, det gjorde den. Fast boken utspelar sig på 30-talet så kändes den brinnande aktuell för 60-talets kvinnor (Betty Draper läser den i säsong tre ...).

Det var inte bara de konservativa som ogillade The Group. McCarthy, som redan var en etablerad författare, blev nedgjord i sina egna intellektuella kretsar. Norman Mailer kallade boken för "trivial kvinnolitteratur". Det värsta sveket kom from McCarthys nära vän Elizabeth Hardwick som skrev en illasinnad parodi i Partisan Review. Vännerna från Vassar - hon tog själv examen där 1933 - kände sig utpekade och stötte ut henne. Vid ett tillfälle hävdade McCarthy att The Group förstörde hennes liv. (Läs mer i den här intressanta artikeln.)

Idag höjer författare som Sarah Waters, A.S. Byatt, Hilary Mantel och Candace Bushnell romanen till skyarna. Med rätta.

McCarthys karaktärer är levande människor. De diskuterar politik, konst och litteratur, oroar sig över jobb och ekonomi, sviker, snackar skit och är lojala in i döden. Man både älskar och stör ihjäl sig på dem. Relationsskildringarna är suveräna och McCarthy är expert på att hitta karaktärernas smärtpunkter. Jag tror att det som framför allt provocerade McCarthys samtida intellektulla är att kvinnorna i The Group faktiskt har kroppar. De blir kåta, ammar, provar ut pessar hos gynekologen och är sjukt kissnödiga. Och det finns ju inget som är så provocerande som en kvinnokropp som subjekt...

Det var länge sedan jag blev så engagerad av en bok som jag blev av The Group. Jag läste med hjärtat i halsgropen och kunde bara inte sluta. Det är inte ofta jag läser om böcker, men den här kommer jag att läsa igen. Flera gånger.

Gör som Betty Draper, läs The Group!

torsdagen den 22:e juli 2010

Alan Moore är trött på serier


Att Alan Moore inte är glad över vad filmindustrin har gjort med hans alster har ju länge stått klart. Men nu verkar det vara värre än någonsin. Han har slängt ut alla ex av Watchmen och är, enligt egen utsago, less på serier överhuvudtaget. Läs mer här. Tack, M. för tipset.

onsdagen den 21:e juli 2010

Teen vamps

Att bitas är tydligen "det nya iPhone-skalet". För er som vill se "nyheten" med Aftonbladets reportrar som Bella och Edward så finns ett klipp här. Ni andra kan titta här:



Jag tyckte bättre om varulvarna. Och här är vad Rick James skulle säga.

tisdagen den 20:e juli 2010

SF Masterworks 44: The Lathe of Heaven

Jag blev som sagt lite knäckt efter mina två senaste SF Masterworks-upplevelser. Den här gången ville jag läsa något som jag visste inte skulle göra mig besviken. Alltså plockade jag upp Ursula Le Guins The Lathe of Heaven (även om jag darrade lite på handen vid anblicken av det hiskeliga omslaget ...).

George Orr har det inte lätt. Han lever i ett överbefolkat Portland där människor bor i knät på varandra och barnen har bristsjukdomar. Men det är inte Orrs största bekymmer. Han har nämligen förmågan att "drömma om" världen. Och han är den ende som märker att förändringen har skett.

För att slippa bördan av sina världsförändrande drömmar börjar han missbruka psykofarmaka. När det upptäcks tvingas han att gå i terapi. Till en början tror Doktor Haber att Orr är galen. Problemen uppstår när han börjar tro honom. För vetenskapsmannen Haber har många idéer om hur världen borde vara ...

Först och främst: mina förväntningar infriades. The Lathe of Heaven är en mycket bra bok. Jag hade lite svårt att komma in i den (det kan ha berott på mitt eget stressade tillstånd) men efter trettio sidor ville jag inte lägga den ifrån mig. Precis som i den senare The Dispossessed utforskar Le Guin utopins problem med fantasi och skärpa. Visst känns 70-tals vibbarna (boken är från '71) men det bidrar bara till romanens charm - aktualiteten består.

Nu måste jag bara skriva lite om Ursula och Philip.

När jag avslutade TLoH var min första tanke: "Den här boken skulle ju kunna varit skriven av Philip K. Dick!" Allt är typiskt "Dicksianskt": från de alternativa världarna, till de djupt mänskliga karaktärerna och de metafysiska frågeställningarna.

Efter att ha googlat runt lite, visade det sig att många betraktar TLoH som en hommage från Le Guin till Dick. Le Guin var ett stort fan av honom och vice versa (ja, han gillade TLoH skarpt).

Det riktigt bisarra är att de båda tog studenten 1947 från samma high school! På den tiden kände de inte varandra eftersom Ursula hade hoppat över en klass medan Philip var tvungen att gå om sista året på grund av sin torgskräck.

Jag kan inte komma över hur mäktigt det är.

Men för att återknyta till själva romanen: läs den.

Här finns en fin liten intervju med Ursula som jag hittade. Hon pratar mest om romanen Lavinia men också om annat smått och gott.

söndagen den 18:e juli 2010

You again?

Upplägget lät ju så lovande. Jag menar: Sigourney, Jamie och Veronica (ja, ja Kirsten men för mig är hon alltid Veronica) i samma film! Men det här är en sådan där trailer som bara blir mer och mer plågsam att titta på för varje sekund som tickar fram ...

You Again ... Jag känner: nej. Vad känner ni?

torsdagen den 15:e juli 2010

Machete - The Movie

Som ni kanske vet har Machete - den hårda killen från Grindhouse-trailern med samma namn - fått sin egen film. Det är den första filmen Rodriguez regisserar sedan Planet Terror (den här räknas inte ...). Här är trailern:


I början kände jag tristessen komma krypande, bara för att göra en helomvändning till: PEPP!

Även om det här visar sig vara en dålig film så kan den aldrig vara tråkig. Jag menar: Michelle Rodriguez, Robert De Niro, Steven Seagal, Don Johnson och Lindsay Lohan i samma film! Och så sjukt mycket pang-pang på det! Bring it on!

Får se om det blir en Thanksgiving också.

onsdagen den 14:e juli 2010

Blogg-makeover

Nu har Glory Box varit igång i snart åtta månader. Tyvärr har inte Emma, som var med och startade bloggen, haft alls så mycket tid att blogga som hon hade önskat. Glory Box är numera Saras blogg men Emma kommer att dyka upp som gästbloggare när hon hinner.

Känner lite på ny bloggdesign också. Men bannern kommer att återvända...

Sara & Emma

tisdagen den 13:e juli 2010

En mörkrädd läsare

Det är mycket skräck i mitt liv just nu. Jag försöker fylla några luckor från 00-talets skräckproduktion och maratontittar på DVD:er. Parallellt med det skriver jag på ett riktigt blodigt skräckmanus som faktiskt - kanske, möjligtvis, om stjärnorna står rätt på himlen - kommer att produceras.

Jag har sett mycket skräckfilm i mina dagar, varit smått besatt och till och med skrivit uppsats om ämnet. Däremot har jag varit väldigt försiktigt med skräcklitteratur. Jag blir alldeles för rädd.

I film är alltid någon annans bild av skräck. Blir jag för rädd kan jag påminna mig själv om att det bara är fejkblod, effekter, musik, klippning och skådespelare. I värsta fall kan jag stänga av ljudet. Eller blunda. (Jag är en tålig tittare men det finns saker - framför allt vissa typer av utdraget våld - som jag inte fixar.) Manusförfattaren och filmvetaren i mig tenderar också att analysera filmen sönder och samman.

Men en riktigt bra skräckbok kryper under skinnet på mig. Och så ligger jag där på natten med mina alldeles egna skräckbilder och fruktar mardrömmarna.

Om jag hade vetat hur rädd jag skulle bli av En mörkrädd pojke (A Good and Happy Child) skulle jag nog inte ha läst den. Tur att jag inte visste, för då hade jag missat en riktigt effektiv skräckroman.

Det börjar lite småputtrigt i omväxlande New York-och amerikansk sydstats/universitetsmiljöer (tänk The Secret History möter The Little Friend). Vuxne George måste gräva i sin barndom för att förstå varför han inte vågar hålla i sin nyfödde son. Det visar sig att han som pojk blev lite för nära bekant med en demon. Eller var det så att lill-George hade grava psykiska problem?

Det är just den här spänningen - mellan riktiga spöken och hjärnspöken - som Justin Evans skildrar så himla bra. I slutänden visste jag inte vilket alternativ som var mest skrämmande: att demoner finns på riktigt eller att George har en djupt liggande mordisk sida. De sista femtio sidorna gav mig - bokstavligt talat - kalla kårar.

Jag har inte varit så rädd sedan jag såg Ringu för första gången. Och jag såg den innan hajpen. På VHS. Så där har ni läskighetsgraden på En mörkrädd pojke.

PS I vanliga fall brukar jag alltid läsa på engelska om det är originalspråket. Översättningen var helt okej på det hela taget, tyckte jag. Däremot störde jag mig en del på stilen som jag tyckte var lite överlastad. Någon som har läst den på engelska?

måndagen den 12:e juli 2010

Emma bloggar: Validation

Regissören Kurt Kuenne försökte att få alla att le 2007, genom denna enkla kortfilm. Filmen handlar om Hugh Newman som sprider glädje. Han jobbar med validering av gratis parkering. Hans jobb är helt enkelt att bekräfta att kunden har handlat i affären för en viss summa. Det är en härligt smörig svartvit kortfilm om att få dina medmänniskor att må bra.

Fula, fula fiskar

Alltså, Piranha 3D-trailern.



Morrande fiskar som ser ut att ha animerats 1996 är tydligen det som amerikanarna förväntas betala pengar för i sommar.

Här är "the real deal":

fredagen den 9:e juli 2010

Skräckdebuterna som skådisarna vill glömma

Kul! Men de glömde ju Jennifer Aniston i Leprechaun och Jason Alexander i The Burning.

Och A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors tycker jag definitivt inte är en film att skämmas för. Näst bäst i serien ju!

Att våga säga: "Jag vet inte."

Förra veckan var jag (som sagt) på Fårö under Bergmanveckan. Det seminarium som gjorde djupast intryck på mig var det med Ariane Mnouchkine, legendarisk ledare för lika legendariska Théâtre du Soleil i Paris. Här är teaterns hemsida och här kan man se dem allihop.

Mnouchkine berättade om det dagliga arbetet på teatern där repetitionsarbetet/utvecklandet av en uppsättning kan pågå under ett år. Alla får samma lön (motsvarande den franska snittlönen), lever och arbetar tillsammans. Inför varje föreställning påminner de varandra om att det här är någon i publikens första föreställning - och någons sista. Konsten tas på stort allvar. Uppsättningen är alltid viktigast.

Det var framför allt två delar av det Mnouchkine berättade som jag fastnade för. Först hennes beskrivning av hur hon började sin karriär som regissör på 60-talet tillsammans en grupp skådespelare.
De var aspirerande skådespelare och jag var aspirerande regissör. Ingen av oss visste vad vi gjorde. Men de hade tålamod med mig och jag hade tålamod med dem. Vi lärde av varandra.*
Även om Mnouchkine idag inte längre är en "aspirerande regissör", så betonade hon att lärandeprocessen aldrig upphör. Den pågår ständigt, under varje repetition och föreställning.

Hon berättade även om inspelningen av mastodontfilmen Molière som hon regisserade. De skulle spela in Molières dödsscen sista dagen på en viss inspelningsplats. Men när Mnouchkine ställdes inför att regissera scenen insåg hon att den inte skulle fungera. Skådespelarna frågade vad de skulle göra och hon svarade: "Jag vet inte. Men det här fungerar inte. Jag är ledsen, det är mitt fel - men jag måste hitta en annan lösning." Hon åkte i förväg till nästa inspelningsplats och insåg att scenen kunde tas där istället - och på ett helt annat sätt.

Det som jag tycker är så fantastiskt i de här berättelserna är hur prestigelös och samtidigt seriös Mnouchkine är. Utan att förminska vikten av erfarenhet, uppmanar hon till att alltid ha ett öppet sinne för att utvecklas och lära sig mer. Istället för att hålla masken och låtsas som att hon vet vad hon gör vågar hon erkänna att hon inte vet, utan att för den skull fly från sitt ansvar. Det är riktig styrka!

Det var extremt uppfriskande att få den här bilden av regissörsrollen, istället för den ack så vanliga av regissören som geni och despot som arbetar med Sina Utvalda och vars vision aldrig får ifrågasättas.

Bilden av machoregissören (oavsett kön) dominerar fortfarande och jag tror att den bidrar till att så få kvinnor - och män som inte vill spela enligt de reglerna - vågar söka sig till yrket. Det behövs fler förebilder som Mnouchkine!

*Observera att de här citaten inte är ordagranna, utan översatta från engelska, ur mitt minne.

torsdagen den 8:e juli 2010

Emma bloggar: Stuff white people like

Fortfarande roligt: Christian Lander beskriver konsumtions- och beteendemönster hos dagens maktklass. En slags "Distinktionen ver 2010" (Bourdieu). 2008 skapade Christian Lander bloggen "Stuff white people like". Ett år senare blev det en bok. Det finns många favoriter. Här är hela listan.

onsdagen den 7:e juli 2010

Kvartalsrapport II

Dags för kvartalsrapport nummer två, april-juni 2010. Den innan finns här. "Rec" för "recension". Så om du klickar på titeln kommer du dit. Fantastiskt!

April:
A Game of Thrones - George R.R. Martin
The Drowned World - J.G. Ballard (rec)
Going West - Maurice Gee
Wolf Hall - Hilary Mantel (rec)
Gateway - Frederik Pohl (rec)
Nightwood - Djuna Barnes
The Midwich Cuckoos - John Wyndham (rec)

Maj:
Heart-Shaped Box - Joe Hill (rec)
Smärtbäraren - Åsa Nilsonne
Shantaram - Gregory David Roberts
Generation Loss - Elizabeth Hand (rec)

Juni:
Lonely Werewolf Girl - Martin Millar (rec)
Marked - P.C & Kristin Cast (rec)
Love Hurts - Kim W. Andersson
Horns - Joe Hill (rec)
A Room of One's Own - Virginia Woolf
En mörkrädd pojke - Justin Evans (rec)

Antal lästa titlar: 17
Romaner: 14,5
Novellsamlingar: 0
Non fiction: 1,5
Serieromaner/samlingar: 1

Läser just nu:
The Group - Mary McCarthy
The Lathe of Heaven - Ursula K. LeGuin

tisdagen den 6:e juli 2010

Facebook - the movie

Alltså jag vet inte ... Jag kan inte skaka av mig känslan av att hela The Social Network-filmidén är extremt krystad. Och trist. Varför inte göra en dokumentär istället?