SF Masterworks 9: Gateway

Gateway är en rymdstation kvarlämnad av det mystiska Heecheefolket som försvann från solsystemet för miljoner år sedan. Hit kommer äventyrare, lycksökare och desperata för att riskera sina liv i jakten på storkovan. Det enda en behöver göra är att kliva ombord på ett av Heecheeskeppen som finns på Gateway och ge sig av. Problemet är att varje skepps destination är förprogrammerad och okänd innan start. En besättning kan hamna på en ny planet eller mitt i en supernova.

Hit kommer Robinette "Rob" Broadhead, en före detta gruvarbetare som bara har haft tur en gång i livet. Han vann en stor summa på lotteriet och köpte en enkel biljett till Gateway. Där möter han Klara och blir förälskad. Men kommer han att våga ge sig ut i det okända?

Historien berättas i två parallella tidslinjer: en i "nutid" där Rob går i psykoanalys hos datorn Sigfrid och en i "dåtid" på Gateway. Robs tid på rymdstationen "korsklipps" med sessionerna där Sigfrid försöker få honom att tala om det som hände under hans sista - och, förstår vi, ödesdigra - resa med ett Heecheeskepp.

Jag älskar själva grundidén med rymdstationen och människor som spelar rysk roulette med skeppen. Jag tyckte också om några av bikaraktärerna som Klara och den vänlige städaren Shikitei.

Och där slutar min lista över vad jag gillade.

Huvudpersonen påminde mig lite om David Selig i Dying Inside: han är feg, velig och inte särskilt sympatisk. Skillanden är att jag ändå gillade och hade förståelse för Selig. Jag tillhör definitivt inte skolan som hävdar att en måste kunna sympatisera med huvudpersonen i en roman. Men jag vill åtminstone blir intresserad. I det här fallet blev jag bara mer och mer irriterad på den gnälliga och jobbiga Rob.

Idén att lägga in ett psykoanalytiskt "whodunnit"-spår i en sf-roman känns igen från både More than Human och Flowers for Algernon. I recensionen av den förstnämnda boken klagade jag på den förenklade och daterade Spellbound-psykologin. Även om analyssituationen är mer "realistiskt" beskriven i Gateway fick jag samma känsla här. I kapitel efter kapitel lirkar Sigfrid vidare för att få Rob att nå fram till sina smärtpunkter. Tyvärr är det en väldigt tjatig process - det känns nästan som att det är samma kapitel som återanvänds gång på gång och kommer som irriterande avbrott i rymdlinjen.

När det stora "avslöjandet" kommer satt jag bara och gapade. *SPOILER* Rob har "homosexuella tendenser" som han i det längsta förnekar. De förklaras med att de enda gångerna som hans mamma höll i honom var när han hade feber och hon tog tempen på honom i rumpan. Därav hans "homosexuella störning". *SLUT PÅ SPOILER*

Tycker ni det är sjukt? Läs då det här stycket som kommer ungefär tre fjärdedelar in i boken.

I said, trying to tighten my voice to keep the anger from spilling out, 'Klara, I'm not going to let you make a fool out of me.'

'Ah', she said in inarticulate disgust, and turned around to go. I reached out to touch her, and she sobbed and hit me, as hard as she could. The blow caught me on the shoulder.

That was a mistake.

That's always a mistake. It isn't a matter of what's rational or justified, it is a matter of signals. It was the wrong signal to give me. The reason wolves don't kill each other off is that the smaller and weaker wolf always surrenders. It rolls over, bares its throat and puts it paws in the air to signal that it is beaten. When that happens the winner is physically unable to attack anymore. If it were not that way, there wouldn't be any wolves left. For the same reason men don't usually kill women, or not by beating them to death. They can't. However much he wants to hit her, his internal machinery vetoes it. But if the woman makes the mistake of giving him a different signal by hitting him first-

I punched her four or five times, as hard as I could, on the breast, in the face, in the belly. She fell to the ground, sobbing. I knelt beside her, lifted her up with one hand and, in absolutely cold blood, slapped her twice more. It was all happening as if choreographed by God, absolutely inevitably; and at the same time I could hear that I was breathing as hard as though I'd climbed a mountain on a dead run.

När jag hade läst det här var jag tvungen att läsa om det två gånger till. Det gick liksom inte att få in det i skallen. Det är en sak om det hade varit helt subjektivt beskrivet ur den osympatiska karaktärens perspektiv, men här börjar Frederik Pohl generalisera om kvinnomisshandel. Gubben skriver liksom uttryckligen att det är en kvinnas eget fel om hon blir misshandlad för hon har skickat ut fel signal! Det enda som fick mig att läsa klart boken var för att jag skulle kunna såga den ordentligt här.

Det här var alltså den andra ofattbart sunkiga SF Masterworks-romanen i rad. Jag har nu läst fjorton* av sjuttiotre utgivna titlar i serien. Jag börjar bli orolig. Hur många fler genomruttna ägg finns i korgen?

*Egentligen femton, men jag vill läsa om Do Androids Dream of Electric Sheep? för det var över tio år sedan jag läste den.

We're the game

Predators har svensk premiär 16:e juli. Jag känner mig lite pepp och lite uttråkad. Hur känner ni?

Mockingjay

Sista delen av The Hunger Games-trilogin släpps den 24:e augusti. Det ska bli spännande att se hur Collins knyter ihop säcken...

SF Masterworks 17: The Drowned World

Året är 2145. Solens strålning har ökat kraftigt. De stora isarna har smält. London, Paris, Rom och alla andra stora städer är översvämmade. Den ökade strålningen har lett till ökade mutationer och en skenande evolution. Hela jorden är på väg att återgå till ett slags triasperiod där gigantiska ödlor vandrar i skuggan av jätteormbunkar.

De kvarvarande mänskligheten har bosatt sig vid Nordpolen. Endast forskningsteam och plundrare rör sig i de forna metropolerna. Doktor Robert Kerans är biolog och tillhör den första gruppen. Tillsammans med en militär eskort reser han med en grupp forskare för att dokumentära den nya flora och fauna som växer fram.

Den heta solen, den träskliknande naturen och livsfarliga ödlorna visar sig dock ha en oväntad effekt på vissa i teamet. Något som har varit begravt djupt i det undermedvetna vaknar sakta till liv. När resten av planeten går bakåt evolutionen tycks mänskligheten vara på väg att göra detsamma.

Det var med blandade känslor som jag plockade upp den här romanen. Å ena sidan har jag hört mycket gott om J.G. Ballard. Å andra sidan har jag fått för mig att jag inte skulle tycka om honom; att han skulle vara för mycket stilist och för lite berättare för min smak.

Tyvärr besannades mina farhågor. Visst, upplägget är spännande och Ballard beskriver suggestivt den svettiga, stinkande träskmiljön. Men det är inte mycket till berättelse. "De-evolutionen" låter ju spännande på papperet men i romanen leder den i stort sett bara till att karaktärerna isolerar sig från varandra och går in i sig själva.

Och sedan dyker Strangman upp - Ballards egen Kurtz, en vit plundrare med en negerarmé. Jag skriver "negerarmé" för att det är så Ballard beskriver den: primitiva vildar som trummar, dansar, slåss och låter sig styras av den despotiske Strangman. Undertonen blir att de svarta inte påverkas av de-evolutionen eftersom de nästan är djur till att börja med. Fräscht. Bokens enda kvinna, Beatrice Dahl, existerar för att objektifieras och släpas runt mellan olika män. Huvudpersonen Kerans är bara platt.

Om en bortser från den flagranta rasismen (vilket jag personligen tycker är lite svårt) så finns det ändå inte mycket gott att säga om den här romanen. Det finns knappt någon intrig, karaktärsutveckling eller spänning. Precis som The Midwich Cuckoos är det som att berättelsen är skriven på avstånd av en författare som vägrar engagera sig emotionellt. Det är definitivt inte min tékopp. Och det är inte heller The Drowned World.

Beware the stare!

The Midwich Cuckoos har filmatiserats två gånger som Village of the Damned. Jag varken sett den från 1960 eller Carpenters remake från 1995. Originalet brukar räknas som en sf/skräckklassiker. Den andra brukar inte räknas alls.

Siska tipsar om serien Freakangels som är löst baserad på TMC. Hela serien går att läsa på nätet. Ser kul ut!

En alien i magen

John Wyndham anses vara en av Storbritanniens främsta sf-författare. Mest känd är han för Day of the Triffids. I en liten antik-och kuriosaaffär i hippa Kingsland, Auckland hittade jag den här utgåvan av hans The Midwich Cuckoos för tjugo spänn. Kolla in det groovy omslaget. Självklart kunde jag inte låta bli.

Midwich är en obetydlig liten by i England. En kväll sänks ett mystiskt kraftfält över orten och samtliga invånare faller i djup sömn. När de vaknar är alla kvinnor i fertil ålder gravida. Barnen som föds är kusligt lika varandra. Och de verkar ha en underlig makt över sina mödrar...

En vanlig kommentar bland gravida (åtminstone när det gäller mina vänner) är att det är som att ha en alien i magen. Att plötsligt vara värddjur åt något främmande. Det har skrivits och filmats en hel del på temat: "föräldrar får ett icke-mänskligt barn". Och det har gjorts betydligt mer spännande än The Midwich Cuckoos.

Boken domineras av scener där Rationella Män Diskuterar. Bisarrt nog är kvinnorna knappt närvarande förutom som föremål för männens debatt. Wyndham verkar helst vilja undvika emotionella situationer och dramatik. En får känslan av att han tycker att sådant är lite simpelt (och amerikanskt...). Det mesta skildras på avstånd och många av de mest dramatiska situationerna återberättas för huvudpersonen. Berättelsen lyfter markant så fort Wyndham skildrar en händelse direkt. Tyvärr gör han det alltför sällan.

Jag brukar vara svag för den torra brittiska stilen. Men The Midwich Cuckoos hade stått sig betydligt bättre mot tidens tand om Wyndham hade slappnat av i överläppen en smula...

Hästpojken

Min frånvaro här i mars och april berodde på att jag semestrade på Nya Zeeland en månad tillsammans med M. Fick en extravecka på grund av vulkanen också...

Nya Zeeland är ett underbart land på många sätt. Till exempel är det förhållandevis billigt att gå på bio (55-80 kr). Bland annat såg vi dokumentärfilmen This Way of Life som handlar om en maorifamilj som har valt att leva utanför samhället, nära naturen. En "livsbejakande" (ick, är egentligen allergisk mot det ordet) och fin film.

Det jag inte gillade med den var att den ibland kändes för tillrättalagd. Till exempel tassar filmskaparna kring det faktum att familjen är mormoner på ett sätt som är ytterst märkligt. Varför inte visa hela bilden?

Betyg: 3+

Absolut sevärd om den kommer till en festival nära dig!

Elementärt

Jag har aldrig varit något fan av Guy Ritchie, inte ens pre-Swept Away. Men Sherlock Holmes var ju faktiskt riktigt mysig! Trevliga skådisar som Rachel McAdams springer omkring i kostymer och låtsas att de är i ett steampunkigt viktorianskt London. Småfiffig intrig och inte alltför många jobbiga moderna referenser. Passar perfekt på en söndag - eller på flyget från Auckland till Singapore för den delen...

Betyg: 3
Vem vet - tvåan kanske kan bli något den också?

SF Masterworks 52: The Three Stigmata of Palmer Eldritch

Den mystiske affärsmagnaten Palmer Eldritch kraschlandar på Pluto efter en resa till Proxsystemet. Med sig har han en hemlighet som kan förändra mänskligheten för all framtid.

Samtidigt kämpar prekog-proffset Barney Mayerson för att behålla sitt jobb och komma över sin ex-fru. Mayersons chef, Leo Bulero, är synnerligen intresserad av Palmer Eldritchs hemlighet som han anar hotar hans egen affärsverksamhet. Det tänker inte Bulero låta ske, kosta vad det kosta vill.

Är Palmer Eldritch mänsklighetens frälsare eller förgörare? Om han nu verkligen är Palmer Eldritch och inte någon - eller något - helt annat ...

The Three Stigmata of Palmer Eldritch är en mästerlig bok av mästaren själv. Jag vill inte avslöja mer om handlingen men jag kan locka med ord som "dystopisk framtid", "pregkognition", "alternativa verkligheter", "rymdresor" och "metafysik". Lägg till det fascinerande karaktärer, mardrömslika händelser, svart humor och djup människokärlek.

Ni ser ju att ni inte har något val. Läs!

So you wanna play?

Jag har redan skrivit ganska utförligt om Kick-Ass så ni kan gärna läsa här innan ni fortsätter med denna lilla recension.

Nej, jag föll inte pladask för den här filmen. Kanske berodde det på hajpen, kanske på att Aaron Johnson som spelar huvudrollen var så trist. Det går att vara intressant och spela vanlig samtidigt. Jag längtade efter någon av nördarna från Freaks and Geeks, någon som fick mig att känna och bry mig. Någon som inte bara gick omkring och såg ut som Elijah Wood och Tobey Maguires kärleksbarn.

Men så kom hon. Som en minimal virvelvind av svordomar och övervåld. Hit-Girl gjorde entré och jag satt resten av filmen med ett fånigt leende på läpparna och tårar i ögonen. För det är bara så fel och samtidigt så rätt. Hit-Girl allena räddar filmen från det stabila treaträsket.

Betyg: 4
Skit i resten av filmen. Jag vet inte när jag har sett något så katharsiskt senast som att se en elvaårig tjej slå tillbaka. Hårt. Dessutom utan någon sunkig Lolitasexualisering à la Léon.

Om oss

Nu har vi haft GLORY BOX sedan november 2009. Det är hög tid för en lite mer utförlig presentation av vilka vi är...


SARA och EMMA träffades via en bokcirkel som blev en triangel innan den lades på is. Numera träffas de oftast ogudaktigt tidigt på morgonen i centrala Stockholm. (EDIT: Emma har tyvärr alldeles för mycket att göra så hon har helt lämnat över bloggen i Saras händer. Men hennes ande är fortfarande närvarande - och kanske dyker hon upp med ett gästinlägg någon gång. Hennes gamla inlägg finns numera sorterade under Emma bloggar.)

SARA är filmvetare och tycker att hon får kalla sig författare nu när första boken är på g. Annars har hon mest skrivit filmmanus och till och med fått pröjs. Vem vet - kanske blir ett av dem till en film om si så där sju år? Övriga meriter: dramaturg och översättare, bland annat av en Harlequinroman.

Fyra romaner: Blonde, The Age of Innocence, The Secret History och Parable of the Sower.
En litteraturgenre: sci-fi
Fyra filmer: Blade Runner, The Haunting, Metropolitan och Fish Tank.
En filmgenre: film noir

EMMA doktorerar i beteendeekonomi. Vill inte riktigt kalla sig nationalekonom än. Tillsammans med tre andra forskare studerar hon bland annat genusskillnader i tävlingsbenägenhet, risk och samarbete hos barn i olika åldrar. Övriga meriter: tränar lite kampsport, Teakwondo. Har en imponerande LP-samling av svenska proggklassiker.

Fyra romaner: Charlie, Solange, Fyrväktaren och Svält.

En litteraturgenre: kvinnoskildringar

Fyra filmer: Rebecca, Pi, Spider-Man och Manhattan.

En filmgenre: drama

Emma bloggar: Underkastelsen - Submission

Stefan Jarl har skapats sig ett namn i svensk film. Främst och mest känd är dokumentärtriologin Dom kallar oss mods. Tillsammans med Ulf Berggren startade han även Folkets Bio.

Igår kväll var jag medbjuden till en förhandsvisning av Stefan Jarls nya dokumentärfilm Underkastelsen (Submission). Filmen är en slags populärvetenskaplig essayfilm. Den var tyvärr riktigt dålig. Inte bara ur ett dokumentärt perspektiv utan foto var haltande och dialogen var konstlad. Det som skulle dokumenteras framställdes vinklat och ensidigt, och inte alls på ett problematiserande sätt. Inslagen av handling (det essayistiska delen?) vävdes samman med intervjuer av professorer från hela världen, men från en sida av debatten. Det blev en olycklig korsning av Michael Moore och Janne Josefsson. Synd på en så otroligt viktig fråga.

Filmen handlar om kemisamhället, de av människan skapade kemikalier och hur dessa kemikalier påverkar människa och djur. Vi utsätts för kraftig exponering av fler och fler kemikalier vår vardag. Allt från bekämpningsmedel, flamskyddsmedel, läkemedel till olika ytbehandlingar. Det är en fråga som är av stor vikt för fortsatt överlevnad och samlevnad av natur och människa. Det är ingen snack om att användandet av kemikalier har ökat i vårt samhälle och att detta kan få konsekvenser. Frågan är hur och hur mycket och vad kan vi göra åt det. Stefan Jarl använder sig själv och sin egen kropp som underlag för dialog om kemikaliers inverkan på människans kropp. Påverkan på naturen reduceras till "klimathotet" och ibland kommer bombastiska naturbilder som inte har med dialog eller sammanhang att göra. Stefan Jarl ber även den gravida Eva Röse att undersöka kemikaliehalterna i sitt blod. Som jämförelse med sina egna.

De kemikalier som filmen behandlar är bland annat mjukgörare (flater), flamskyddsmedel (PBDE) och ytaktiva ämnen (PFOS, PFOA). Alla dessa kemikalier påverkar människa, djur och natur. Framförallt har kemikalierna störst påverkan under fosterutvecklingen, när hjärnan utvecklas strax innan och strax efter födseln. Flera av våra funktioner utvecklas i en snabb takt, exempelvis könsorganen utvecklas under en kort intensiv period. Under den här perioden är människan mycket känsliga för hormonell störning från till exempel kemikalier.

I vissa sammanhang har kemikalierna kraftig effekt i mycket låga doser. Men det är inte bara dosen som är relevant för kemikaliernas påverkan utan framförallt den effekt som en mängd kemikalier har i samverkan med varandra, den så kallade coctaileffekten. Kemikaliernas sammanlagda effekt kan vara den samma, dra ner varandras effekt eller förstärka varandras effekt. I flera fall har man hittat att godkända små doser av kemikalier i kombination med varandra kan leda till kraftiga konsekvenser.

Det som störde mig mest var att filmen konsekvent blandade ihop (klippte ihop?) korrelation (att A samvarierar med B) och kausalitet (att A orsakar B). Genom experiment har forskare till exempel kunnat påvisa att vissa kemikalier eller vissa kombinationer av kemikalier ger (kausalt) upphov till att hanmöss skapar kvinnoliknande könsdelar. Men hur alla kemikaliers påverkar människans och djurens beteende fysiskt och psykiskt över tid är inget annat än korrelationer som vi idag vet ytterst lite om. Till exempel finns en klar korrelation mellan kemikaliers tillväxt och sjunkande spermiekvaliteten hos män. Denna utveckling är mest påtaglig i länder med kemikalieintensivt jordbruk. I Danmark har hälften av de unga männen sämre spermier än vad de borde ha. Men vi vet inte om det är andra saker än kemikalierna som bidragit till denna utveckling.

I ett av sina uttalanden hävdade professor Theo Colborn att nästa generations barn kommer var så påverkade av kemikalierna att en uppfostran inte längre kommer kunna hjälpa konsekvenserna av beteendestörningar eftersom dessa redan fastslås på fosterstadiet. En ganska förenklad bild av nature versus nurture debatten. Hon för fram en mycket deterministisk syn på människans biologiska utveckling.

Titeln Underkastelsen syftar till att människan underkastar sig kemisamhället och blir slav under andras villkor. Frågan man givetvis ställer sig i filmen är vad man skall göra, vilka alternativ människan har. Detta är inget vi får svar på eller som diskuteras. En bra bit in i filmen får Eva Röse reda på sina kemikalieresultat och vad hon har fört över till sitt barn via navelsträngen. Eva gråter! Hon tackar dessutom i en tragikomisk scen nej till information om en andra omgång resultat. Eva agerar som om hon (kvinnan) bar skuld till sitt barns kemikalieinnehav. Som att hon hade haft hela ansvaret. Som att problemet låg på hur en individ handlade. Vad filmen missar att diskutera är att det handlar också om ett samarbetsproblem, man (individ, företag, nation) vill ha ett bättre samhälle men vill gärna slippa förändra sitt eget beteende. Jag saknade problematiseringen av själva underkastelsen. Filmen avslutades med en madonnaklädd Eva Röse som håller sitt kemikaliefyllda barn. Hennes kläder är nu helt utan flamskydd.

Om detta ska vara Stefan Jarls viktigaste film någonsin, en modern Tyst vår, varför sitter inte Sveriges politiska elit på första bänk. Varför sitter inte Sveriges Universitets professorer på första bänk. Och varför diskuteras inte filmen efteråt, utan bara ryggdunkas?

SF Masterworks 1: The Forever War

William Mandella tvångsrekryteras från universitetet till kriget mot "tauranerna" - en mystisk och livsfarlig fiende. Mandella reser kors och tvärs genom rymden på mer eller mindre suicidala uppdrag. Det råder ingen tvekan om att han och medsoldaterna är kanonmat, trots krigsmaskineriets försök att gloriera deras uppgift.

Eftersom rymdfärderna går bortom tid och rum, motsvarar ett par år armétid ett par decennier i jordetid. Under en period försöker Mandella acklimatisera sig till ett civilt liv bara för att upptäcka att jorden har blivit en främmande planet för honom. Ska han välja att återvända till armén och kriget som aldrig verkar ta slut?

När jag läste The Forever War fick jag plötsligt för mig att det var boken som Starship Troopers baserades på. Det stämmer ju inte alls. Däremot var det inte så konstigt att jag gjorde kopplingen. Joe Haldemans roman har av många betraktats som en motreaktion på just Heinleins Starship Troopers - en bok som har anklagats för krigspropaganda och fascism.

Haldeman slogs själv i Vietnamkriget och det märks. TFW är en genomrealistisk skildring av ett meningslöst krig mot en osynlig fiende, soldatens utsatthet och alienationen vid hemkomsten.

Vid sidan av det sociala budskapet är det mycket "hård" sci-fi med många tekniska detaljer. I vanliga fall brukar jag inte tycka det är så kul med en beskrivning av hur en rymddräkt fungerar men Haldeman lyckas göra det fascinerande. Kanske just för att det är så "på riktigt"?

Jag älskade de parallella tidslinjerna med Mandellas tid vs. tiden på jorden. Karaktärerna är inte särskilt minnesvärda men det känns också som en del av bokens poäng. Det är en historia om en helt vanlig rymdsoldat -någon som är så långt från rymdoperans hjälte en kan komma.

The Forever War är en sci-fiklassiker som håller. Haldeman skriver drivet och rakt på sak och jag sträckläste. Ridley Scott har länge velat filmatisera romanen och nu finns den på hans (långa) lista över projekt. Undrar om och hur det kan tänkas bli...

"It's a Bear!"

Sitter och lyssnar på Grizzly Bear och har det väldigt fint trots omständigheterna.

"Grizzly Bear" var för övrigt, fick jag just lära mig, namnet på en skandalös dans som var poppis (och avskydd) i början av 1900-talet. Tack för det Wikipedia!

Snart tillbaka

På måndag ska jag börja blogga regelbundet igen! Har bland annat fyra SF Masterworks-recensioner på g...

Tills dess tipsar jag om smaskiga Wolf Hall av Hillary Mantel. För alla som gillar feta historiska (och väl-researchade) romaner och stör sig på alla plastikopererade människor i The Tudors. Läs den!

Emma bloggar: Harry Enfield

Harry Enfield är en komiker uppvuxen i Storbritannien. Han slog igenom på Channel 4's Saturday Live som olika komiska karaktärer. Han har arbetat som allt från författare, skådespelare till regissör.

Här är ett gammalt men ändå aktuellt Harry-klipp. Komik med samhällskritik, något som jag gärna skulle se mer av i Sverige.

Emma bloggar: Fyrväktaren

För fyra år sedan började betala medlemsavgiften till Svenska Fyrsällskapet. För att bevara svenska fyrar. Och för att kunna hyra en fyr. Någon gång i framtiden. Att sitta i en Heidenstamfyr, höra havet slå och känna ljuset gå av och på har varit lite av en tonårsdröm.

Idag avslutade jag den korta romanen Fyrväktaren av Jeanette Winterson. En författare som får mig att sträckläsa. En fantastisk berätterska. Fyrväktaren handlar om Silver. Silver är en flicka född på ur ett slupmpartat möte, mellan kvinna och sjöman. När modern dör bestämmer byborna på i den lilla hamnbyn Salt att Silver skall bo hos den blinde fyrvaktaren Pew. Här börjar historierna. Pew berätter historier om längtan. Om kärlek. Historier som inte har en början, inte en mitt och inte ett slut. Tiden blir utan rak linje. Pew berättar många historier om prästen Babel Dark. Dark kom till Salt på 1800-talet för att tämja sitt ljus. Han lever som Mr Jekyll och Dr Hyde. En omvänd god-ond-historia. Han känner sitt goda som Hyde, inte som Jekyll. När Darwin kommer till Salt och påbörjar ”Om arternas uppkomst ” börjar Dark tvivla. Tvivla på jordens uppkomst. Och på människans godhet. Men Silver, är det inte så att kärleken saknas i Darwins urval? Historierna i boken vävs in i varandra på ett poetiskt vackert sätt. Winterson lyckas leva ur-historier, ur-litteraturen. Det blir aldrig påtvingat eller konstlat. Fyrväktaren träffar på precis rätt ställe.

Berätta en historia för mig, Silver.

Vilken historia?

Den här.