Kvartalsrapport

En liten kvartalsrapport över min läsning januari-mars 2010. Finns det något bättre än listor? Om någon undrar så står "rec" för "recension". Så om du klickar på titeln kommer du dit. Spännande!

Januari
Mord på 31:a våningen - Per Wahlöö
More Than Human - Theodore Sturgeon (rec)
Catching Fire - Suzanne Collins (rec)
Close Range - Annie Proulx

Februari
Svinet - Åsa Grennvall (rec)
Människor helt utan betydelse - Johan Kling
Frances - Del I - Joanna Hellgren (rec)
Pärlor och Patroner - 60 historiska kvinnoporträtt - Loka Kanarp (rec)
Grass - Sheri S. Tepper (rec)
Dead Lovely - Helen Fitzgerald (rec)
Someday My Prince Will Come - The True Adventures of a Wannabe Princess - Jerramy Fine (rec)

Mars:
Wicked Lovely - Melissa Marr (rec)
Mara från Ulthar - Karl Johnsson (rec)
Buffy the Vampire Slayer: Retreat - Jane Espenson, Joss Whedon. (rec)
The Forever War - Joe Haldeman (recension kommer!)
Sleepless Nights - Elizabeth Hardwick
Sonata for Miriam - Linda Olsson
The Three Stigmata of Palmer Eldritch - Philip K. Dick (recension kommer!)

Antal lästa titlar: 18

Romaner: 11

Novellsamlingar: 1

Non fiction: 2

Serieromaner/samlingar: 5

Läser just nu:
A Game of Thrones - George R.R. Martin (nästan klar...)
Going West - Maurice Gee

Emma bloggar: Livet handlar visst om pengar

Trött på att bli placerad i fack slutade Linda Skugge 2006 kalla sig feminist. I ett upprop råder hon folk att inte kalla sig feminist. I stället startade hon kampanjen om en slags hjälp till självhjälp. Kvinna du måste ta för dig - ingen kommer göra det åt dig! Var självsäker! Starta företag! etc etc. En individuell quickfix. Även om jag tror att det är en bra lösning är den för enkel för att stå ensam som förändringsmekanism för ett mer jämställt samhälle.

I sitt senaste inlägg på Aftonbladet lyckas hon få mig att skratta. Hon skriver bra. Jämställdhet handlar om pengar. Pengar = en förutsättning för att kunna leva jämställt. Skugge har besökt Kungsholmens gymnasieskola. Hon slår cyniskt ned på skolflickornas syn på feminism som varande naiv. Hånar deras utställning som har inslag med ämnen så som rätt till sin egen kropp (ett ämne som jag anser vara långt ifrån oviktigt), men en utställning som inte bryr sig om ekonomiska aspekter. Jag håller med Skugge i flera av hennes synpunkter, men som en av kommentarerna till inlägget påpekade så förutsätter de flesta unga tjejer idag att de kommer att tjäna sitt eget uppehälle. Och kanske hade skoltjejerna lyssnat på Skugge om hon hade gett dem en gnutta respekt. Om hon nu vill uppmana till hjälp till självhjälp var detta inte vägen till skolflickornas förändring i sin syn på feminism. Men ett kul inslag :)

Kärleksförklaring

Jag älskar Ellsworth! Så fort han dyker upp i Deadwood blir jag alldeles svag i knäna.

För övrigt kommer jag att blogga betydligt mindre frekvent de närmaste veckorna. Berättar mer sedan!

Läskigt mode i Supernatural

I förra veckan klämde Mats och jag första säsongen av Supernatural. Jag har hela tiden tyckt att det var underhållande men i de sista avsnitten blev det ju riktigt bra. Jag ser fram emot att se mer!

Jag hoppas dock att de skär ner på antalet magtröjor i kommande säsonger. Seriöst - det finns ju minst en tjej i varje avsnitt som hade magblottande tröja!

Finns det någon som tycker det är snyggt?

Mer Buffy säsong 8

Senast jag skrev om säsong åtta (i serieform) av Buffy the Vampire Slayer efterlyste jag mer relationer och mer angst. Mer av det som gjorde serien så himla bra helt enkelt.

I helgen läste jag den sjätte samlingsvolymen av serien: Buffy the Vampire Slayer: Retreat.

Mitt betyg: bäst hittills. För första gången blev jag riktigt sur och inte bara besviken när albumet var slut. Stort relationsfokus, oväntade vändningar, doom and gloom-känsla och några underbara humorinslag. Självklart är det Jane Espenson som har skrivit.

Än finns det inget releasedatum för volym sju. Det värsta är att det inte blir mer än max två album till. Det bästa är att säsong nio planeras ... Tills vidare får jag nöja mig med det här fristående Willow-numret som jag ska inhandla inom en snar framtid.

PS Är det inte lite kul att ärkefienden i säsong åtta heter Twilight?

Bästa tv-karaktärerna på 00-t: Vinnaren (damer)

Och så är det dags för nummer ett på damlistan. Men först en sammanfattning - och en mild spoilervarning.

10. Janice "Parvati Wastasch" Soprano Baccalieri

9. Lindsay Weirs

8. Blair Waldorf

7. "Calamity" Jane Canary

6. Iris Crowe

5. Betty Draper

4. Kara Thrace

3. Veronica Mars

2. Brenda Chenowith

Och på första plats ...

1. Buffy Summers
Yrke: vampyrdödare
Serie: Buffy the Vampire Slayer (1997-2003)
Spelas av: Sarah Michelle Gellar

De första gångerna jag såg Buffy på TV störde jag mig mest på de fula effekterna. Sedan, när jag började titta "på riktigt" (= jag köpte boxarna) kunde jag inte förstå hur blind jag hade varit.

Buffy handlar inte om monster och vampyrer. Den handlar om att växa upp. Den handlar om livets alla svårigheter. Om vänskap, kärlek och svek.

Det bästa med Buffy Summers själv är inte att hon är bra på att fajtas (även om det är kul det också). Det är att hon är så djupt mänsklig och komplex. Hon är rolig och stark, en ledare och en i gänget, omgiven av människor som älskar henne men alltid ensam, har superkrafter men drabbas av mindervärdeskomplex, tar på sig för mycket och revolterar mot ansvarsbördan.

Alla HBO-serier får ursäkta. Ms. Summers sparkar era rumpor ända till Sunnydale.

P.S Buffy är också ett utmärkt exempel på en av de få hjältinnor som inte lider av pappakomplexet ...

Horror on Ice

Är det någon som har sett kanadensiska kultskräckisen Curtains (1983)? Jag blev lite småsugen efter att ha sett den här surrealistiska scenen. Är det bara jag som tycker att den är obehaglig?

Alice i Blunderland

Förlåt fyndigheten i rubriken. Jag kunde inte låta bli. Inte nog med att Tim Burtons Alice in Wonderland är Burtons största miss sedan Planet of the Apes - den är dessutom svårt sömnframkallande.

Mia Wasikowska är fin att se på men trots att hennes Alice ska vara så "speciell" är hon helt karaktärslös. Jag gillade Stephen Frys Cheshire Cat och Anne Hathaways vita drottning som först framstår som genomljuv men visar sig ha morbida sidor.

Egentligen är det väl inget fel på skådisarna - de gör så gott de kan. Det är bara att manuset är så planlöst och tunt att inga 3D-effekter i världen kan rädda det. Ibland känns det som att filmen är framimproviserad lite efter hand. Jag förstår att det kan vara ett försök att efterlikna Lewis Carrolls originaberättelse som är drömlik i sin struktur. Men det funkar inte om en ska försöka göra episk hjälte/utvecklingssaga av det hela.

Så till en sak som jag har gått och retat mig på i åratal och där Alice blev droppen.

Varför är det alltid så i amerikanska filmer att om om en tjej är stark och speciell eller till exempel en framgångsrik forskare så beror det på att hon har/hade en så fantastisk pappa! Det är som att en kvinnlig karaktär inte kan vara häftig och bra om hon inte någon gång i sitt liv har varit sedd av en fadersgestalt - som att det är hans blick och godkännande som gör henne så fantastisk!

Alltså jag tror jag kräks snart på den här klichén! Vad är det med amerikanska film-och tv-tjejer och deras fäder överhuvudtaget? Det framställs som sunt och normalt att 35-åriga kvinnor säger "Daddy" med bebisröst och att pappa demonstrativt står och rensar geväret när tonårsdottern tar hem sin dejt. Filmmän som står för nära sina mammor - då blir de som Norman Bates. Men filmkvinnor med motsvarande relationer till sina fäder - det är typ "fint". Släpp Elektra-komplexet already!

Men för att avsluta recensionen: Det finns några detaljer i Alice som räddar filmen från katastrof. Men de räcker inte för att göra den bra.

Betyg: 2+

Snälla Hollywood ge inte Burton mer pengar. Tvinga honom att börja göra film i garaget i stället. Det är det enda sättet att rädda honom.

Corey R.I.P.

Barnstjärnan Corey Haim är död. Han blev 38 år gammal.

Corey hade en liten roll i Crank 2 men jag missade helt att det var han. Antagligen för att jag var upptagen med att försöka rädda mina ögon från den risiga filmen. Så här såg han i alla fall ut där. Och så här såg han ut i Lost Boys - en av mina 80-talsfavoriter:

En dag mycket snart måste jag se Lucas.

Bästa tv-karaktärerna på 00-t: Vinnaren (herrar)

Och så är det dags för nummer ett på herrlistan. Men först en sammanfattning - och en stor spoilervarning.

10. Dexter Morgan

9. Jayne Cobb

8. E.B Farnum

7. Bill Haverchuck

6. Logan Echolls

5. Xander Harris

4. Don Draper

3. Brother Justin

2. Omar Little

Och på första plats:

1. Tony Soprano

Yrke: "affärsman"/maffiaboss
Serie: The Sopranos (1999-2007)

Spelas av: James Gandolfini

Anthony John "Tony" Soprano Sr. är den slutgiltiga maffiabossen. David Chases tv-serie The Sopranos expanderade, utforskade och tog till slut livet av Gangstermyten på ett sätt som ingen två timmar lång film har kunnat göra. För även om Michael Corleone dör ensam så har det inte gått att komma ifrån glorifieringen som följer med gangsterfilmer (det finns mycket få undantag). Glorifieringen som även Chase spelar på när han låter publiken förföras av Tony Soprano. För han är ju smart. Rolig. Charmig. Dessutom förstår vi honom. För han har ju en hemsk mamma. Han är gillar djur. Och barn. Han är nog snäll innerst inne.

Sista säsongen ägnar Chase åt att effektivt punktera den illusion som han har byggt kring familjen Soprano och deras vänner. I slutscenen (som jag tycker är briljant) finns ingenting av förälskelsen kvar. Familjen Soprano väljer medvetet att leva ett liv uppbyggt på lögner, våld och förräderi. Det går att förstå dem men precis som Dr. Melfi har vi genomskådat Tony. Vi tycker inte om honom längre. Och det är det som är så briljant.

Emma bloggar: Genus och differentialekvationer

I Filosofiska rummet på P1 i söndags diskuterade Tanja Bergkvist och ett gäng manliga professorer frågan om genuscertifiering inom akademin. Lunds Universitet har börjat genuscertifiera sina kurser i syfte att nå en ökad jämställdhet och likabehandling. Tyvärr blev det en ganska platt diskussion som inte tog mig närmare problematiserandet av genuscertifieringen i akademin.

Den jämställdhetspolicy som Lunds universitet antog redan 2001 har inte lett till några tydliga förändringar. För att förbättra arbetet färdigställdes en rapport om jämställdhet vid och i universitetet i Lund. Rapporten ledde till den kritiserade genuscertifiering, som är en frågebaserad metod för att förbättra jämställdheten inom den akademiska sandlådan. Institutionerna ska se till att genusperspektivet genomsyrar all undervisning och att tillräckligt stor andel av kurslitteraturen är skriven av kvinnor. Tanja Bergkvist är doktor i matematik och bloggar frekvent om sina åsikter om genus och om matematik. Även om om jag inte alltid instämmer i hennes sätt att resonera kring feminism och genus är hon duktig, kunnig och fyndig i sitt skrivande.

I början av filosofiska rummet ställer hon frågan till en frånvarande Tina Rosenberg om hur det kvinnliga synsättet i lösningen av differentialekvationer skulle se ut. Ett snyggt retoriskt grepp. Många drog säkert på smilbanden. Jag är långt ifrån lika kunnig i matematik som Tanja Bergkvist, men jag kan definitivt tänka mig att det till exempel finns flera sätt att förklara differentialekvationer på. Eftersom det, som Tanja själv påpekar, fortfarande finns flest manliga fysiker och matematiker kan det därmed finnas en poäng i att tvingas tänka på hur man förklarar till exempel differentialekvationer. Det skulle potentiellt skulle locka fler kvinnor till ämnet (något som skulle vara mycket intressant att utvärdera). Många matematiska problem har ju dessutom fler än en lösningsväg. Och viss ekonomisk och psykologisk forskning pekar på systematiska skillnader i hur män och kvinnor (i genomsnitt) löser kognitiva uppgifter. I en studie presenterades ett matematiskt problem, med två lösningsvägar, för en grupp studenter. En randomiserad andel av studenterna fick bara använda den ena eller den andra lösningsvägen och en annan andel fick använda båda. Forskarna fann stora könsskillnader mellan de olika lösningssätten. För en välskriven bok om jämställdhet i akademin läs gärna Ceci och Williams bok Why aren't more women in Science från 2006. Den presenterar en variation av biologiska och sociala studier kring problemet om jämställdhet i akademin.

Eftersom genuscertifieringen skall ses som en rekommendation och inte som påtvingat varje institution, är jag inte lika skeptisk som Tanja i denna fråga.

Mera Mara!

Flickan Mara bor i staden Ulthar. Med jämna mellanrum anländer de mystiska svarta galärerna för att köpa slavar. Maras pappa är slavhandlare men faller så att säga i egen grop och blir ivägskickad på galärerna. På ett högst oväntat sätt får Mara chansen att rädda pappan från ett fasansfullt öde ...

Mara från Ulthar är serietecknaren Karl Johnssons debutverk och ett imponerande sådant. Johnsson lyckas med konststycket att sno vilt och samtidigt skapa ett unikt universum. Berättelsen är egensinnig och överraskande och atmosfären episk. Det är egentligen bara en sak som jag inte gillar: boken är inte mer än lite drygt hundra sidor lång.

Det finns säkert finns en massa vettiga, praktiska skäl till det. Men jag önskar ändå att Mara vore minst två hundra sidor längre. Mer mytologi! Mer katter! Mer äventyr, vänskap och kärlek! Mera Mara! Snälla...

(Bilden är snodd från Karls blogg.)

Up in the Air

På seriebloggen Shazam finns en intervju med serietecknaren G. Willow Wilson. Hon har skrivit den prisbelönade serien Air som verkar väldigt spännande. Klicka på länkarna och läs!

Oscars till Kathryn!

Så vaknar en på internationella kvinnodagen och möts av nyheterna att Kathryn Bigelow dominerade på Oscarsgalan! Framför allt vann hon för bästa regi som första kvinna - någonsin!

Nu är jag om möjligt ÄNNU mer sugen på att se The Hurt Locker.

Här är resten av vinnarna.

Grattis Kathryn - och alla andra tjejer som är eller drömmer om att bli regissörer!

Var det bättre förr?

Jag har SÅ svårt för Black Eyed Peas. För mig är de bandet som gjorde spylåten numero uno på 00-talet plus oräkneliga i samma (undermåliga och irriterande) klass. Samtidigt så har jag titt som tätt fått höra "Men de var ju så bra en gång i tiden! Och politiska!" Själv har jag aldrig hört något från den tiden. Förrän nu. Gick in på bloggen Queer as in fuck off och hittade den här videon.

Det VAR bättre förr. I alla fall när det gäller B.E.P.

The Innocence Mission

Om du inte står ut med vacker, skir och lite sorgsen musik, bör du hålla dig borta från amerikanska The Innocence Mission. Själv lyssnade jag om och om igen på deras Befriended när den kom ut 2003. Den är fortfarande en av mina "trygghetsskivor". Birds of My Neighbourhood (1999) är också mycket fin.

Den här låten - Bright as Yellow - är från Glow (1995).

Levande reklam

När jag gick i högstadiet hade jag en idé om att skriva en bok eller novell om en man som jobbade som "levande reklampelare". D.v.s. att han fick betalt för att marknadsföra olika märken i sitt vardagliga liv.

Verkligheten överträffar alltid dikten och sedan kommer dikten och överträffar verkligheten:

Tips x2

Tips ett: Den fantastiska sidan Young Me/Now Me som M tipsade mig om. Klicka runt lite - ni kommer inte att ångra det!

Tips två: Metallflickan på Teater Galaeasen. Pjäsen är skriven av unga polska författaren Dorota Maslowska och är regisserad av Natalie Ringler. Suveräna skådisar, nattsvart humor och knivskarp satir. Se den!

The Pacific

The Pacific är ny HBO-miniserie av samma gäng som gjorde Band of Brothers. Jag tittade på den här introduktionsfilmen och blev väldigt sugen på att se den.

Sedan jag såg jag trailern. Kunde de inte ha tagit i lite mer med den amerikanska glorymusiken? Peppen försvann. Jag får hemska Saving Private Ryan-vibbar. Dömer jag på förhand? Hur är BoB?

The Golden Age

Apropå The Roaring Twenties... Sluta dregla nu, L.

I ain't so tough

Förutom mycket jobb så blev det en hel del film och tv under förra veckan. Jag har börjat komma in i Supernatural på allvar och gillart. Igår såg M och jag klart Summer Heights High. Det mest fantastiska är att serien faktiskt blir gripande på slutet. Rekommenderas varmt!

Några kortrecensioner för filmerna jag såg mellan söndag och söndag. Spoilervarning på den sista!

The Roaring Twenties (sv. tit. Då lagen var maktlös)

Fantastisk gangsterrulle av Raoul Walsh som även regisserade White Heat. James Cagney spelar en olycklig gangster. Bogart spelar slemmig skurk. Klassiker!

Betyg: 5

Where the Wild Things Are (sv. tit. Till vildingarnas land)

Jag var nyfiken men hade inte särskilt höga förväntningar på den här filmen. Trevligt nog blev jag positivt överraskad. WtWTA är en mörk och udda film om ett ensamt barn och fantasins möjligheter - men framför allt om dess begränsningar. Max Records är häpnadsväckande bra i huvudrollen. Jag gillar att Jonze och Eggers har tagit risker med dramaturgin men jag tror att de hade vunnit på att gå ifrån det traditionella ännu mer. Visst, filmen segar på vissa ställen och känns samtidigt konstigt nerklippt på andra. Jag hade också lite svårt för det indie-korrekta soundtracket. Men jag är rätt säker på att jag kommer att se om den här!

Betyg: 4

Le Mépris (sv. tit. Föraktet)

Jag gillar Godard men jag kommer aldrig att älska honom. Det är för mycket hjärna och för lite hjärta. Med det sagt så tycker jag om stämningen i hans filmer. Förstår inte riktigt varför Brigitte Bardot måste visa rumpan hela tiden men det är det franskt 60-tal så är det...

Betyg: 4

The Public Enemy (sv. tit. Samhällets fiende nr. 1)

Cagney igen! Denna gång som en betydligt mer illasinnad gangster. En klassisk film med många suveräna scener. Den grep dock inte tag i mig på samma sätt som Walshs Cagney-rullar eller Angels With Dirty Faces (sv. tit. Panik i gangstervärlden).

Betyg: 4+

The Big Steal (sv. tit. Jakten genom Mexiko)

Tyvärr visade det sig att utgåvan av filmen var en kolorerad (!) version. Trist och bisarrt. Bortsett från det så var filmen en trevlig överraskning - en liten pärla i regi av Don "Dirty Harry" Siegel. Vad som skulle ha kunnat bli en bagatell lyfter tack vare Siegels regi samt Robert Mitchums och Jane Greer suveräna interaktion och välskrivna roller. Filmen är ingen ren noir, utan tillhör snarare hybriden "screwball noir".

Betyg: 4

Shutter Island

OK, jag såg twisten redan i första scenen. Men jag gillade den ändå. Och jag köpte faktiskt Leonardo di Caprio som sliten och skuldtyngd snut. Stabil och underhållande thriller men inget mästerverk. Elegant slutscen!

Betyg: 4-