Say cheese!

Tänk er en dokusåpa där tio tjejer tävlar om en roll i en skräckfilm. Exempel på utmaningar: bli jagad av en seriemördare och hoppa ut genom ett fönster, bli besatt av en demon samt spela in en scen med levande kackerlackor. Lägg till det ett gäng, hrm ... färgstarka tävlingsdeltagare varav en är verklighetens svar på Cordelia Chase.

Låter det helt fantastiskt? Det är det ju också! VH1:s Scream Queens är en sjukt beroendeframkallande och smaskig realityshow. Titta på säsong ett här. Tvåan är på g...

Bästa tv-karaktärerna på 00-t: 4-2 (damer)

Så till den rafflande fortsättningen på damlistan! Ni har blivit spoilervarnade ...

Fredrik Strage skrev i en krönika (som verkar ha försvunnit från nätet) att godhet och hjältar är en bristvara i dagens tv-serier. Ur ett snävt HBO/Showtime-perspektiv kanske det stämmer. Men Strage ignorerar/glömmer helt serier som Battlestar Galactica, Buffy the Vampire Slayer och Veronica Mars. Välskrivna serier med komplexa karktärer som visserligen har fel och brister men samtidigt försöker

göra gott.

En av dessa kämpande hjältar är:

4. Kara "Starbuck" Thrace

Yrke: stridspilot

Serie: Battlestar Galactica (2004-2009)

Spelas av: Katee Sackhoff

När det kom ut att Starbuck skulle vara en kvinna i remaken av 70-talsserien Battlestar Galactica Aftonbladet-rasade fansen. De flesta satte dock sin nerd-rage i halsen när de fick se Katee Sackhoff göra den stentuffa, självdestruktiva, trasiga hjältinnan som aldrig ger upp. Personligen tycker jag att författarna slarvade bort Starbuck mot slutet av serien och det förlåter jag dem aldrig.

Från yttre rymden till Neptune...

3. Veronica Mars

Yrke: high school-elev/college-student + privatdetektiv

Serie: Veronica Mars (2004-2007)

Spelas av: Kristen Bell

Veronica Mars är cool, smart, modig, sårbar och dumdristig. Hon råkar illa ut och räddar dagen. Kristen Bell lyckas göra en mänsklig och modern Nancy Drew och en av de bästa huvudpersonerna på tv eller film - någonsin. Tyvärr domineras Youtube-klippen av kackiga fanvideor. Håll till godo:

Vi stannar i Kalifornien. På andra plats:

2. Brenda Chenowith

Yrke: f.d. underbarn, shiatsumassör, sökare

Serie: Six Feet Under (2001-2005)

Spelas av: Rachel Griffiths

Tro inte att det här betyder att jag inte älskar Ruth och Claire. Men Brenda har en särskild plats i mitt hjärta. Och Nate förtjänade henne aldrig. Självupptagna knöl. Mutter, mutter...

Långtungans son i serieskandal

Karl Johnsson har skrivit ett intressant inlägg om Gene Simmons tjuvaktige son Nick som poserar med pappa på bilden ovan. Läs mer här!

That's so random!

M och jag har börjat titta på Summer Heights High (tack Mats!). Hittills har vi sett tre avsnitt och det är fruktansvärt roligt på det där sättet som gör ont.

Seriens skapare, den australiensiske komikern Chris Lilley, spelar tre roller: den självgode dramaläraren Mr. G, snobbtjejen Ja'Mie och värstingen Jonah. Nedan följer smakprov av alla tre.

Bästa tv-karaktärerna på 00-t: 4-2 (herrar)

Efter ett alltför långt uppehåll är listan tillbaka! Spoilervarning utfärdas. Denna gång möter vi tre herrar som är riktiga trollkarlar inom sina respektive yrkesområde ...

Direkt från 1960-talet och Madison Avenue:

4. Don Draper

Yrke: reklamare

Serie: Mad Men (2007-)

Spelas: av Jon Hamm

Med tanke på hur mycket det tjatas om Don Draper och Mad Men överallt nöjer jag med en länk och en pseudohaiku:

Korrekt i kostym

Sprit, cigg och vackra kvinnor

Ack, en trasig själ!

Vi fortsätter med en kyrkans man ...

3. Brother Justin

Yrke: präst sedermera sektledare

Serie: Carnivàle (2003-2005)

Spelas av: Clancy Brown

Justin Crowe och hans syster Iris måste vara den bästa onda duon någonsin. Karismatiska Clancy Brown är fantastisk i rollen som prästen som steg för steg inser att hans öde är att bjuda in armageddon. Och att han gillar det.

Från Kalifornien till Maryland. Närmare bestämt Baltimore ...

2. Omar Little

Yrke: rippin' and runnin'

Serie: The Wire (2002-2008)

Spelas av Michael K. Williams

Omar Little livnär sig på att råna knarklangare och är den ende som kan sätta skräck i alla thugs som 5-0 inte har en chans mot. Han är definitivt ingen ängel, men en person med principer. Han tar från langarna och ger till de fattiga. Och medan andra gangstas dödar i maktstrider, dödar Omar ofta för att hämnas dem han älskar.

Varenda gång Omar dök upp i The Wire jublade M och jag i tv-soffan. Han är nog en av de karaktärer som jag har hejat på mest. Vem kan inte gilla Omar? Till och med Obama är ett fan!

Emma bloggar: Camera Obscura

Jag satt på en familjemiddag. Det var någon gång i början av nittiotalet. Både mormor och morfar levde. Vi diskuterade dikt och diktare. Högt och lågt. Morfar var ett stort Martinson fan. Mormor delade visserligen denna naturromatik men drog in samtalet på tolkning och övertolkning av poem. Om status i att veta vem som var vem och vem som säger vad.

Hon berättade om en middag på fyrtiotalet. Förutom mormor satt medicinstudenten Lars Gyllensten och en Bonnier-redaktör runt bordet. De talade om 40-talets moderna diktning. Gyllensten kom i samtal med redaktören om nonsensdiktning. Han provocerade och sa att vem som helst kunde skriva poesi så som den skrevs då. Han bad redaktören ge honom 300 ord, så skulle han minsann få se. 1946 kom Camera Obscura (mörkt rum) ut av författaren Jan Wictor, en pseudonym för Lars Gyllensten och Torgny Greitz. De hade kokat ihop en diktsamling av redaktörens 300 ord. De ville visa att vem som helst kunde göra dikt. Kanske var det, som Gyllensten påpekade 50 år senare, ett slag i luften. Eller ett sätt att rensa ut långsökta godtyckligheter och falskt djupsinne. Camera Obscura är värd en titt. I förordet kan man läsa att - om den (boken)kanske var till vägvisare för någon skulle detta i sådana fall vara dess berättigande. Är detta även en drift med den som läser och lägger känsla och mening i orden? En drift med den som vill njuta av orden som konstellation? Om jag skulle göra ett musikstycke eller måla en tavla och någon skulle gilla det. Någon skulle njuta av det. Må lite bättre av det, i själen. Är det fel? Kan de i sin drift med samtidens diktning skilja på de som använder det i syfte att uppnå status och de som inte analyserar utan njuter? Är båda falskt djupsinniga? Jag återkommer ofta till John Swedenmarks syn på poesi - Tänk om 'budskapet' inte är löstagbart från själva diktupplevelsen? Att arbetet i själen är diktens mening. Ibland är det bra att lämna analysen hemma.

Jag fick mormors exemplar av Camera Obscura och morfars exemplar av Aniara. Jag gick hem rädd för [det falska] djupsinnet.


Stum växer skogen
havets strömmar tiga,
ljudlöst välver sig vintergatan.

Avslut i Camera Obscura (J.Wictor)

Jag skruvar lampan ner och bjuder frid.

Vårt sorgespel är slut. Jag återgav

med sändebudets rätt från tid till tid

vårt öde speglat i galaxens hav.

Början på avslut i Aniara (H. Martinson)

SF Bokhandeln made me do it - Del III

"Köp två betala för tre!" stod det på en skylt. Och det var SF Masterworks-titlar. Jag slog till på The Fifth Head of Cerberus, Lord of Light och The Forever War. Och så ska jag försöka tränga bort att rean börjar på torsdag för nu räcker det verkligen med bokshopping.

Vad tycker vi om de här rave-versionerna av de gamla omslagen förresten? Min initiala reaktion var: "Gräsligt!". Senare, när ögonen hade vant sig lite tänkte jag: "OK, de är inte snygga men exakt hur fula är de?" Det grunnar jag fortfarande på medan jag surar över att numreringen är borttagen. Hela listpoängen försvinner ju.

Wannabe

När Jerramy Fine, dotter till två amerikanska ärkehippier, var sex år gammal bestämde hon sig för att gifta sig med prinsessan Annes son - Peter Phillips. Drömmen tog henne till England och till de innersta kretsarna av sociteten.

Someday My Prince Will Come - True Adventures of a Wannabe Princess är en bok som en tuggar i sig på några timmar. Jag läste med en blandning av fascination och fasa. Jag blev smått illamående av det The Secret-inspirerade-tänket ("Om du bara tror på något så kommer universums makter att rätta sig efter din önskan.") som genomsyrar boken. Ms. Fine försöker applicera en viss självdistans till sin berättelse men det kan inte sudda ut hur osunt hennes tänkande var på den tiden då berättelsen utspelar sig.

Det är fullständigt normalt att vara självcentrerad i tjugoårsåldern, men den här personen går en bra bit över gränsen. Sin besatthet av det brittiska kungahuset antyder (det är en underdrift) hon har att göra med minnen från ett tidigare liv. Hon ser tecken i flyktiga möten med kungligheter och skriver utförligt om vilken personlig tragedi det var för henne när prinsessan Diana dog. När hon av en slump träffar Dianas bror tackar hon honom för hans "inspirerande" tal vid begravningen och säger att det hjälpte henne igenom sorgen. Detta säger alltså till Dianas bror. Är det bara jag som tycker att det är lite ... mycket?

Den stora behållningen med den här boken (förutom inblicken i en pinsam amerikansk tjejs huvud är porträttet av den brittiska överklassen. I de partier där Ms. Fine släpper sitt "jag vill blir prinsessa"-tjat och skildrar de människor som hon möter och de miljöer som hon vistas i, då är boken faktiskt riktigt underhållande och läsvärd.

Pinsamheter på film

Mats Strandberg tipsar om en lista över de 50 mest rasistiska Hollywoodfilmerna på sin blogg. Han hade även den stora godheten att skicka mig den här fyndiga listan över de största misstagen i skräckfranchise-uppföljare. Här är trailers för några av filmerna som tas upp. Jag har sett de två sista och ja - det är precis så illa som det ser ut.

Do You Remember

Söndagskväll. Jag lyssnar på Jill Scott - Who is Jill Scott? - och blir lugn i sinnet. Min vän J köpte skivan först och spelade den ofta när vi delade lägenhet. När hon flyttade till annan ort var jag tvungen att köpa den själv. Det har jag aldrig ångrat. Definitivt en av 00-talets bästa skivor. Och jag tänker alltid på J när jag hör den.

Bebisar, vänskap, kärlek och mord

Helen Fitzgerald föddes i Melbourne som nummer tolv av tretton (!) barn. Så småningom flyttade hon till Glasgow och jobbade som socialarbetare, bland annat med sexbrottslingar. Efter att ha slitit som manusförfattare, tröttnade hon på den frustrerande branschen och bestämde sig för att skriva en roman. (Fullt förståeligt, säger jag som själv är manusförfattare.)

Resultatet blev Dead Lovely som publicerades 2007. Det är en mycket märklig bok. En blandning av chick lit, skruvad thriller, nattsvart komedi och en realistisk skildring av en kvinna med postnatal depression. En "trippad chick noir", som Helena på bokhora kallar den.

Huvudpersonen Krissie är bästa kompis med Sarah. Krissie är socialarbetare och lever ett självständigt liv. Sarah satsar på att bilda familj. Hon är gift med Kyle (hunk, tillika doktor) och allt vore perfekt om de bara fick barn, tänker Sarah. Men inga barn kommer. Istället är det Krissie som blir gravid. Och när barnet kommer ställs hennes liv - och relationen till Sarah - på sin spets.

För det mesta hittar Fitzgerald en fin balans i sin underliga genremix. Alldeles strålande lyckas hon med beskrivningen av Krissies depression och hur hon hamnar i en ond, självdestruktiv cirkel. Det gör riktigt ont att läsa. Det stora avslöjandet, som boken leder fram till, såg jag tyvärr komma på långt håll. Men på vägen dit blev jag ändå överraskad ett par gånger.

Dead Lovely är definitivt inte en bok för alla. Däremot passar den utmärkt för alla som har smak för chick lit, Glasgowrealism à la Denise Mina, becksvart humor och inte räds några riktigt groteska scener.

Svenska serier på offensiv i Staterna

Amerikanska serieförlaget Top Shelf (som bland annat publicerar Alan Moore) ger ut svenska serier. Här är en tjusig reklamfilm för tre av titlarna - Simons 120 dagar, Hey Princess och Trollkungen.

Let me put you out of my misery

Sara och Emma har sett The Punisher: War Zone tillsammans! För er som inte vet: Frank Castle, a.k.a. The Punisher, är en före detta U.S. Marine som fick hela sin familj mördad. Sedan dess hatar han allt vad bovar och banditer heter och dödar dem ofta och gärna.

Emma: Vegolasagne och superhjältefilm. Total lycka!

Sara: Instämmer helt. Lasagnen var fantastisk. (Tack M!)

Emma: Men är Frank Castle egentligen en superhjälte? The Punisher skiljer sig från de flesta Marvel-figurer då han inte har några som helst superkrafter. The Punishers kraft kommer från vrede.

Sara: Punisher är i första hand en antihjälte. Men det är ju väldigt många (de flesta?) superhjältar idag. Visst, han inte flyga eller skjuta blixtar med ögonen men krafter är ju inte nödvändiga för att en karaktär ska kvala in superhjältekategorin. Titta bara på Batman. Wikipedia har en väldigt fin lista över gemensamma drag för superhjältar. Några exempel:

(...) Some superheroes, such as Batman, Green Arrow, Hawkeye and the Question possess no superhuman powers but have mastered skills such as martial arts and forensic sciences to a highly remarkable degree. (...)

A motivation, such as a sense of responsibility (e.g. Spider-Man), a formal calling (e.g., Wonder Woman), a personal vendetta against criminals (e.g. Batman), or a strong belief in justice and humanitarian service (e.g. Superman).

Emma: OK, Ms. WikiNörd. Men det här med hämnd ... Är det inte inte ett lite trött tema för en superhjältefilm?

Sara: Personligen kan jag aldrig få nog av trasiga, tomma karaktärer som drivs av hämnd. Men hey - det är bara jag.

Emma: Jag tycker att karaktärerna i filmen var väldigt bra. Som de stereotyper de är alltså.

Sara: Jag håller med. Skådisarna hade roligt när de gjorde filmen och det lyser igenom. Och Ray Stevenson är en betydligt bättre Punisher än Thomas Jane.

Emma: Stevenson rör sig som en riktig Punisher ska - vältränad och smidig (nåja). Det märks att han tränade både kampsort och vapenhantering innan inspelningen. Jag gillar också skurken Billy (Dominic West) som får sitt ansikte deformerat i en glasskross och blir Jigsaw.

Sara: Han var bra men jag hade svårt att släppa att det var McNulty. Glasskrosscenen var riktigt vidrig och just då var det lite jobbigt att äta lasagne...

Emma: Jigsaws brorsa Loony Bin Jim (Doug Hutchinson) tillförde också mycket. Broderskärleken var fint skildrad.

Sara: Framför allt i scenen när LBJ krossar alla speglar för att Jigsaw ska slippa se sitt ansikte. Skildringen av deras relation bidrog till att ge filmen originalitet. Och djup.

Emma: Och kannibalism.

Sara: Det också.

Emma: Vi får inte glömma bort att haussa Wayne Knight (Newman i Seinfeld) som spelar Punishers medhjälpare Micro.

Sara: Överhuvudtaget tycker jag att skådisarna var bra. Synd bara att det inte fanns en enda cool rumpsparkande kvinna. Julie Benz gjorde vad hon kunde av sin roll i alla fall.

Emma: Men vad är grejen med alla konstiga dialekter?

Sara: Du menar Dominic West som skiftar mellan Italian American och Irish American?

Emma: Och den där skotska parkourkillen ...

Sara: Nu kommer vi in på en viktig fråga. Varför är parkour så töntigt?

Emma: Tycker du att det här är töntigt?

Sara: Eh, OK, nej ... Men i fiktionsfilm är det alltid töntigt. Det är som när det ska åkas skateboard och rullskridskor i film och allt ska vara så "häftigt" att det blir superskämmigt. Det här var den kanske mest tillfredsställande scenen i hela filmen:

Emma: Haha, jag håller med. Har du sett Eminems Punisher-tatuering förresten?

Sara: Nu har jag det. Men tillbaka till filmen ... Skälet till att vi såg den var ju för att regissören Lexi Alexander är flerfärdig världsmäste i karate.

Emma: Tyvärr var det inte så mycket kampsport i filmen. Nästan ingen alls. Men jag tycker om Alexander. Jag gillade hennes Oscarsnominerade kortfilm Johnny Flynton som problematiserar maskulinitet och våld.

Sara: ... och sedan gjorde hon The Punisher: War Zone.

Emma: Ja, kvinnan har onekligen bredd. Hon är sjukt tuff i bakom-materialet. Hon verkar vara lika disciplinerad och seriös i rollen som regissör som inom sin forna sport. Jag gillar att filmen är gjort på största allvar men ändå med något slags ironi.

Sara: Det håller jag med om. Alexanders tonträff är helt rätt. Och våldet var verkligen serietidningsartat i ordets bästa bemärkelse.

Emma: Alexander kanske var tvungen att ta i lite extra för att hon är kvinna? För att bevisa att hon duger som actionregissör?

Sara: I vilket fall som helst så gjorde hon helt rätt i det!

Sara: Sammanfattningsvis: Kul film trots de smöriga partierna med ungen.

Emma: Ja, de talar vi inte ens om. Men jag håller med: The Punisher: War Zone är helt klart värd en kväll.

Sara: Men ät innan glasskross-scenen.

Betyg:

Sara: 3

Emma: 3+

M: 3+

SF Bokhandeln made me do it - Del II

Jag hittade Sheri S. Teppers Raising the Stones och Sideshow till ett rimligt pris på Amazon och bestämde mig för att ta risken att bli besviken. Nu är de på väg till ett utlämningsställe nära mig.

Idag gick jag även in på SF-bokhandeln och då vet vi ju hur det brukar gå ...

Temat för inköpen denna gång kan nog sägas vara "bättre sent än aldrig". Förutom när det gäller Mara då. Hon är ju helt ny.

"Du får tänka på att han är en väldigt stor konstnär"

Kvinnliga skådespelare berättar om sexuella trakasserier. Garanterad feel bad-läsning/lyssning.

Aftonbladet + fiktion = sant

Aftonbladets nitiske reporter skriver om Opus Deis nya "flickskola" (som inryms i en gotisk herrgård - kan det bli mer rätt?) i Surahammar.

För den genomsnittlige surabon är Opus Dei, eller La Obra som den kallas av cirka 87 000 invigda världen över, förmodligen främst känd genom Dan Browns bestseller Da Vinci-koden.

- Jag såg filmen, men den var lite seg i början tycker jag, säger Maj-Lis Nilsson som är född och uppvuxen i Surahammar. Hon kommer ihåg skräckscenerna med jättealbinon som sektens präster skickar efter huvudpersonen som är på väg att avslöja kristendomens mest bevarade hemlighet: - Det var vedervärdigt.

Det är naturligtvis ren fiktion. Ändå tycker Maj-Lis och maken Sune att det känns olustigt att herrgården drivs av något som kallas för sekt.

Det är ju himla fint att reportern betonar att Da Vinci-koden är fiktion. Ändå känner han sig manad att få en fullständig recension av Maj-Lis. Artikeln är även illustrerad med en bild av Paul Bettany som spelar nämnda monstermunk.

Jag ser fram emot framtida artiklar av Aftonbladet. Kanske en artikel om trafficking där en polis blir intervjuad om vad han tycker om Lilja 4-ever. Tänkt citat: "Jag grät jättemycket när jag såg filmen."

SF Masterworks 48: Grass

Jag har tidigare nämnt Grass både här och där på bloggen. Nu har jag äntligen, äntligen läst ut den.

Det betyder inte att den var seg. Tvärtom. Från första kapitlet var jag helt fast. Däremot har jag haft dålig läsro de senaste veckorna och den här boken förtjänar bättre än att läsas i lite då och då. Post-deadline satte jag mig äntligen ner och plöjde.

En stor del av behållningen ligger i hur Sheri S. Tepper bit för bit avslöjar planeten Grass mysterier. Jag vill inte ta ifrån någon (särskilt inte Siska) den njutningen. Spoilerfri recension med andra ord!

Mänskligheten hotas av en dödlig farsot. Alla bebodda planeter är drabbade förutom Grass, en planet som är helt täckt av, ja - gräs. Marjorie Yrarier Westriding och hennes man Rigo skickas dit för att ta reda på mer. Medan Rigo försöker närma sig den isolationistiska aristokratin söker Marjorie efter svar på andra håll. Finns det bland de mystiska varelserna som bor på planeten? Ska Marjorie lyckas ta reda på sanningen innan mänskligheten går under?

Romanen innehåller allt som jag gillar: politik, religion, sociologi och mystiska/läskiga rymdvarelser. Persongalleriet är lika myllrande och rikt som vilken i kvalitets TV-serie som helst. Tepper har skapat en unik värld som är fascinerande och skrämmande. Efter att ha läst klart boken känns det sorgligt att ha lämnat Grass.

Visst, det finns småsaker som jag stör mig på. Till exempel var det lite mycket hästromantik och det finns även några störiga "Män är från Mars, kvinnor från Venus"-ögonblick. Alla invändningar förbleknar dock i jämförelse med vilken härlig läsupplevelse det var!

Grass ingår i en löst sammansatt trilogi - Arbai-trilogin - där de andra delarna heter Raising the Stones och Sideshow. Jag känner mig sugen och samtidigt lite orolig för att bli besviken. Dessutom verkar de vara stört omöjliga att få tag på annat än i dyra, begagnade exemplar ... Men det kanske det kan vara värt?

Film Paradisio

Buylando är inte bara en hemsk låt, det är också en suverän butikskedja för uthyrning och köp av film. De här filmerna köpte jag i helgen, för blott 79 kr styck. (Ursäkta den fula blixtreflexen ...)

Helgrapport

Det har varit en synnerligen intensiv helg med rolig fest, massor med jobb, trevlig middag och ännu mer jobb. Men jag hann även med en del kultur.

I går läste jag äntligen Frances (Del 1) av Joanna Hellgren. Serien handlar om sjuåriga Frances som har förlorat sin pappa. Hon flyttar in hos faster Ada och den gaggiga farfadern.

Frances möter en elegant dam med tre vinthundar, sina elaka kusiner och deras självupptagna mamma. Hon hamnar i slagsmål i nya skolan och funderar på om pappans död verkligen var en olycka. Samtidigt inleder den självuppoffrande Ada en romans.

Hellgrens teckningsstil är utsökt. Varje bildruta vibrerar av liv och mystik. Karaktärerna är komplexa och handlingen oförutsägbar. En underbar serie helt enkelt. Del två publicerades nyligen Frankrike. I augusti kommer den på svenska.

Jag har tidigare läst flera av de serier som ingår i Pärlor och Patroner, bland annat på Loka Kanarps egen hemsida. Men nu har jag äntligen införskaffat boken och kan inte rekommendera den nog.

Kanarp kan fånga ett helt liv i fyra bildrutor. Knivskarpa iakttagelser blandas med humor och tragedi på ett sätt som är fullkomligt briljant. Dessutom innehåller den intressanta fakta och gör en sugen att ta reda på mer om dessa fascinerande personer.

M och jag avslutade helgen med att se Touch of Evil (sv. titel En djävulsk fälla) som jag pinsamt nog (fil. mag. i filmvetenskap ...) inte har sett förut. Jag är inget gigantiskt Orson Welles-fan men den här filmen knockade mig. Den liknar ju ingenting annat!

Det är minst sagt sunkigt att Charlton Heston är sminkad till mexikan. Och hela knarklinjen känns minst sagt föråldrad (fast på ett härligt sätt). Men Welles scenlösningar är briljanta, minsta bikaraktär är noggrant utmejslad och det finns en suggestiv kraft i berättandet som åtminstone inte jag kunde stå emot.

Betyg: 4+

Welles monumentala närvaro i rollen som snuten Hank Quinlan är helt hypnotiserande. En av filmhistoriens främsta rollprestationer?

Tips: Den 18:e februari öppnar Loka Kanarps utställning av originalteckningar på Kulturhuset.

Bästa tv-karaktärerna på 00-t: 7-5 (damer)

Det är dags att fortsätta damernas lista. (Spoilervarning utfärdas.) Den här gången möter vi tre kvinnor från USA:s förflutna. På plats nummer sju, direkt från Vilda Västern ...

7. "Calamity" Jane Canary

Yrke: fyllo och mångsysslare

Serie: Deadwood (2004-2006)

Spelas av: Robin Weigert.

Calamity Jane är skitig, försupen, snarstucken och rolig. Hon är obotligt lojal och det gör ont i hjärtat att ser hur svårt det är för henne att hantera närhet. Nämnde jag att hon är mest ful i mun i hela Deadwood? Bara den bedriften gör att hon förtjänar en listplacering!

Så går vi ungefär femtio år fram i tiden, då USA plågades av the Dust Bowl. I Kalifornien möter vi en from dam vid namn ...

6. Iris Crowe

Yrke: medhjälpare till predikanten Justin Crowe, tillika hennes bror

Serie: Carnivàle (2003-2005)

Spelas av: Amy Madigan.

Carnivàle är en fantastisk serie befolkad med fantastiska karaktärer. Men Iris Crowe är helt klart en av de mest fascinerande.

Iris är en tvättäkta fanatiker som tar både sin tro och kärleken till sin bror alldeles, alldeles för långt. Det läskiga är att fast Iris är en skruvad karaktär så känns hon helt och hållet trovärdig. Och hon är en av de bästa tv-serieondingarna någonsin.

Vi fortsätter tidsresan trettio år fram i tiden och tvärs över USA till en fin förort utanför New York City. Här möter vi en ung, vacker tvåbarnsmamma som är gift med en framgångsrik reklamare ...

5. Betty Draper

Yrke: hemmafru

Serie: Mad Men (2007-)

Spelas av: January Jones

Jag kan inte påstå att jag tycker särskilt mycket om Betty Draper som person. Men hon är en otroligt spännande karaktär. Och oförutsägbar. Ofta vet en inte vad Betty ska göra i en situation men när hon väl har gjort det känns det helt logiskt. Fantastiskt välskriven är vad hon är. Jag ser mycket fram emot att se vad som händer henne i säsong tre.

Det går inte att lägga upp några Mad Men-klipp från Youtube, men kolla på Betty vs. duvorna här.

Bark at the Moon

Igår såg M och jag The Wolfman på bio. Jag har aldrig varit ett stort varulvsfan men det här gillade jag. Läckra förvandlingsscener med knakande leder, onda läkare som blir uppätna, en obehaglig far-son-relation, mycket gore, hoppa-till-effekter och härliga viktorianska miljöer.

Benicio del Toro bär varulvsbördan med bravur och Emily Blunt och Hugo Weaving gör utmärkta insatser. Jag blev även positivt överraskad av Anthony Hopkins som var ovanligt nedtonad.

The Wolfman är en välgjord och underhållande film. Men den hade kunnat bli mer än så. Det finns många bra idéer men även lösa trådar, stickspår och luckor i manus. En stor del av skulden ligger förstås också hos den bleka regissören Joe Johnston som definitivt inte har något C.V. att skryta med (The Rocketeer, Jumanji, Jurassic Park III, Hidalgo ...). När jag såg filmen fick jag dessutom en stark känsla av att De Som Bestämmer hade varit inne och petat.

Det krävdes bara en googling för att få det bekräftat. Johnston har själv berättat att studion ville att han skulle korta första akten eftersom det dröjde "för länge" till första varulvstransformationen. Det är himla synd att J.J inte hade ryggrad nog att stå emot. För det är framför allt i etableringen som filmen brister. Presentationen av karaktärerna är hafsig och kärlekshistorien skissartad. Att det överhuvudtaget fungerar beror på att skådespelarna är så bra.

Wolfman ska så småningom släppas i en "extended cut" med 17 extra minuter film. Det ska bli intressant att se om det gör att filmen lyfter till åtminstone ett "+". Nu får den blott:

Betyg: 3

En liten parantes. När jag såg filmen tänkte jag att den påminde väldigt mycket om Sleepy Hollow. Det var inte bara inbillning från min sida. En av manusförfattarna bakom Wolfman - Andrew Kevin Walker - skrev nämligen just den filmen. På sin resumé har han även Se7en och - som jag tycker - underskattade 8MM.

Vi är många, vi är starka!

Länk till artikel om nördtjejer där bokhora-Helena uttalar sig klokt som vanligt. Pepp!

Wincing the Night Away

När "00-talets bästa skivor"-listorna spred sig som en präriebrand över nätet figurerade The Shins Oh, Inverted World och/eller Chutes Too Narrow tämligen ofta. Men vad hände med deras tredje fullängdare - Wincing the Night Away? Jag har inte hittat den på en enda lista. Kanske för att den släpptes post-Garden State = för mainstream? (Sjukt överskattad film för övrigt).

Hur som helst. Jag älskar den här skivan. Jag gjorde ingen lista över 00-talets bästa skivor men Wincing the Night Away skulle definitivt kvala in i topp tio.

Bästa tv-karaktärerna på 00-talet: 7-5 (herrar)

Listan fortsätter. Denna gång med tre mycket olika gymnasister. Den första går på William McKinley high school ...

7. Bill Haverchuck

Yrke: high school-elev

Serie: Freaks and Geeks (1999-2000)

Spelas av: Martin Star

Som jag skrev tidigare så är alla karaktärer i Freaks and Geeks helt underbara. Och Sam, Neil och Bill är den finaste och mest trovärdiga nördtrion någonsin. Älskar Sam, älskar Neil. Men Bill Haverchuck får platsen. För att han pratar med J.R. när han är full och tittar på TV. För att han klär ut sig till Bionic Woman. Och för att han är så hjärtskärande fin.

Så går vi från en nörd till en riktigt dryg typ från Neptune High ...

6. Logan Echolls

Yrke: high school-elev/bortskämt och olyckligt kändisbarn

Serie: Veronica Mars (2004-2007)

Spelas av: Jason Dohring

I början av Veronica Mars är Logan Echolls bara genomvidrig. Men sen händer något. Nej, väldigt mycket händer och det är typ magiskt. Suck. Ja, jag erkänner. Jag har en liten crush på Logan. Jag vill ha mina bad boys precis som mina dystopier: i fiktionens värld.

Här är det finaste Logan/Veronica-klippet från säsong två. Hjärta och smärta i kvadrat:

På plats nummer fem hittar vi en ung man från Sunnydale High ...

5. Xander Harris

Yrke: high school-elev, sedermera byggjobbare

Serie: Buffy the Vampire Slayer (1997-2003)

Spelas av Nicholas Brendon.

Xander Harris har inga superkrafter. Men han är superviktig för serien. Inte bara som comic relief (hahaha, han är rolig!) men också som seriens hjärta (hint hint, säsong fyra ...).

Tyvärr är det helt omöjligt att hitta bra klipp på Xander. Överhuvudtaget domineras Buffy-klippen på Yotube av sugiga fanvideor ihopklippta till rapmetallåtar. Så ni får nöja er med en bild. Och titta på serien.

Emma bloggar: Funderingar kring en Stefan Themerson bok

Igår hittade jag Vov Vov eller vem dödade Richard Wagner i min bokhylla. Den försvinner så lätt, eftersom den är så liten. Jag brukar försöka söka upp den lite då och då för att påminna mig om logikens förgänglighet.

Det var länge sedan nu. Som jag läste om patafysik, läran om undantagen. Även om jag om jag jobbar med kunskapsfabrikens inbillade lösningar*. Alfred Jarry, grundaren till patafysiken, var steget innan dada. Kanske dadans pappa eller mamma. Men alla blev inte dada. Patafysikens kollegium lever kvar. Utan syfte och med en krokodil i spetsen. I slutet av gymnasiet tog jag mig igenom Claes Hylingers trilogi, vilket för mig var mer av en humoristisk skildring av detta kollegium än den väckarklocka jag ville ha. Kanske tittade jag inte tillräckligt djupt i boken. Men det var inte det jag ville säga. Jag ville säga vov vov.

I Stefan Themersons bok, vov vov eller vem dödade Richard Wagner (1951) befarar huvudpersonen Lampadephor Metaphrastes att någon en dag ska finna det logiskt att kapa av hans vänstra ben och högra arm. Boken är egentligen en kort diskussion om lingvistisk filosofi. Themerson ville inte vara den som var besatt av språket per se. Inspirerad av Kurt Schwitters idé om meningen (betydelsen) i det språket man använder (dada blir pappa till patafysik, eller mamma), skrev han följande om akademins egen etikgudinna:

-she is only interested in herself. I am interested in ethical behaviour, but she is interested in ethical terminology. For the last eighty years she’s been sharpening her linguistic tools, but she thinks it would be unladylike to use them.

Jag önskar jag hade en Thermersonsk känsla för språket. Då slapp jag tillbe gudinnan i form och struktur.

(*nationalekonomi)

He's a cop! He's on the edge!

Igår var det dags igen för filmkväll med Vrångmannen. Temat denna gång var: Cops on the Edge. På menyn stod Lethal Weapon och Cobra. (Egentligen skulle vi ha klämt To Live and Die in L.A också men det bidde inte så eftersom M och jag var så sega. Förlåt, Vrångmannen.)

Har bara sett Lethal Weapon 2 förut ("Diplomatic immunity!") och den minns jag som rätt kul. Men ettan var ju verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Visst, det finns några guldkorn och filmen passade väldigt bra till temat eftersom polispsykologen säger "He's on the EDGE!" om Sgt Martin Riggs minst två gånger. Men herregud vad seeeg den var.

Pangpanget varade i typ tre sekunder och resten fylldes upp av Danny Glovers viskröst, pinsamma familjescener och plågsamma förhör med "söta" barn. Slutfajten är så trist att jag saknar ord. Den här typen av film från den eran är alltid mer eller mindre sexistisk - men att lyssna till "buddy-poliserna" gnälla över fru Glovers matlagning hela filmen igenom ... Det är så unket och sunkigt att inga explosioner i världen kan väga upp för det.

Betyg: 2

Här är en bra scen med Mel on the edge:

Så till film nummer två - Stallonerökaren Cobra. Här kan vi snacka 80-talsaction av hög klass. Blaffig produktplacering, modelltjej som poserar med robotar i omotiverad musikvideosekvens, en obegriplig sekt som gillar att slå yxor i takt mot varandra, en spritt språngandes bad guy, en stockkonservativ snut som har ett gigantiskt porträtt av Reagan på kontoret och vars bovfångarmetoder får de svaga liberalerna att gnälla i kör. Filmen är pepprad med one-liners och allmän idioti. Som det ska vara helt enkelt.

Betyg: 3-

"This is where the law stops and I start."

Svinet

Svinet, av Åsa Grennvall, är berättelsen om Dan och kvinnorna i hans liv. Med kuslig precision söker han upp osäkra individer och knyter dem till sig med ömsom smicker, ömsom slag. Dan är sadist, psykopat och en skrämmande trovärdig karaktär. Det är enormt skönt att kunna stänga boken om honom.

Dan påminner inte så lite om den manliga huvudpersonen i Grennvalls Sjunde våningen som handlar om en kvinna i ett destruktivt förhållande. I Svinet skildrar författaren även "vänskapen" (eller vad en nu ska kalla det) och mötena mellan kvinnorna i Dans liv.

Jag fick fysiskt ont när jag läste Sjunde våningen. Samma känsla infann sig vid läsningen av Svinet. Även om Grennvalls becksvarta humor ofta finns som en underton så ger den inte mycket andrum. Det råder liksom ingen tvekan om att alla de här karaktärerna finns i verkligheten och är precis så vidriga mot varandra och/eller sig själva.

Den karaktär som fascinerade mig mest var Dans mamma. Grennvall har målat upp ett mångfacetterat porträtt av en förälder i förnekelse. Är Dan född ond? Det går att tolka moderns berättelse så, samtidigt som det är lätt att tänka sig att han är en produkt av sitt föräldrahem. Jag gillar hur Grennvall utlämnar läsaren till moderns subjektivitet utan att ge några enkla svar.

Avslutningsvis tänker jag gnälla igen på att en roman är för kort. Åsa Grennvalls karaktärer är så intressanta att jag gärna hade lärt känna dem bättre. Det gäller dock inte för Svinet själv. Honom fick jag definitivt nog av.

(Önskedröm: att den här serien skulle bli pjäs. Med tanke på att den på baksidan beskrivs som "en norénsk mardröm" så kanske det finns hopp?)

Bästa tv-karaktärerna på 00-t: 10-8 (damer)

Så är det damernas tur. Jag repeterar: max en karaktär per TV-serie. Mild spoilervarning utfärdas.

Det finns tre typer av störiga tv-seriekaraktärer: de som vi älskar att hata, de som vi bara hatar och de som är vidriga men som vi älskar ändå. På plats nummer 10 hittar vi en karaktär i den sistnämnda kategorin:

10. Janice "Parvati Wastasch" Soprano Baccalieri

Yrke: f.d. sektmedlem och kafébiträde, numera hemmafru

Serie: The Sopranos (1999-2007)

Spelas av: Aida Turturro.

Janice Soprano är en manipulativ fullblodsnarcissist som gör livet surt för alla i sin omgivning. Ändå börjar jag alltid le lite när jag tänker på Janice. Hon är en så fulländad karaktär. Och lite humor finns det alltid kring henne (även om hon själv skulle knuffa de som skrattade ner för trappan). Framför allt är det så otroligt skönt att slippa hantera henne i verkligheten.

Freaks and Geeks är världens bästa high school-serie (förlåt My So Called Life) och en av världens bästa serier punkt. Paul Feig var pappa till projektet, Judd Apatow producerade och skrev ett gäng avsnitt.

James Franco, Seth Rogen, Jason Segel, Busy Phillips, Samm Levine, John Francis Daley och Linda Cardellini var bara några av de fantastiska skådisar som briljerade i varje avsnitt. Jag älskar alla karaktärerna i Freaks and Geeks - från Lindsay och Sams föräldrar till den excentriska skolkuratorn Rosso.

Men någon måste en ju välja. Och då blir det:

9. Lindsay Weirs

Yrke: high school-elev

Serie: Freaks and Geeks (1999-2000)

Spelas av: Linda Cardellini

Lindsay Weir är den präktiga tjejen som börjar hänga med skolans slackers. Serien skildrar fantastiskt hur hon kämpar med sin identitet. Var hör hon hemma? Med superpräkiga Jesusälskande Millie från mattelaget eller med högljudda, rebelliska Kim Kelly? Går det att kombinera båda världarna?

Lindsay är defintivt inte den karaktär som sticker ut mest i serien, men de flesta kan nog relatera till henne i någon situation.

Så till en rak motsats. Förutom att båda är unga. Och brunetter. Och duktiga i skolan. Och snygga. Men i övrigt har Lindsay Weir noll gemensamt med ...

8. Blair Waldorf

Yrke: high school-elev/collegestudent och bortskämd Upper East Side-brud

Serie: Gossip Girl (2007-)

Spelas av: Leighton Meester.

Gossip Girl är definitivt inte den mest djuplodande eller välskrivna serien. Med det sagt så är den sjukt underhållande och full av karaktärer som tillhör de två första kategorierna ovan ...

Men det finns en att bara älska också: Blair Waldorf. Det är hon som gör hela serien. Det märks att manusförfattarna också tycker det och Leighton Meester är perfekt i rollen som den bitchiga, bortskämda och smått tragiska tonåringen.

Det är väl förresten inte bara jag som har märkt att hela G.G-serien är sjukt "inspirerad" av Cruel Intentions? Chuck ÄR Sebastian Valmont. Och Blair har inte så lite Kathryn Merteuil över sig.

Nästa vecka fortsätter listorna. Stay tuned, beatches! Trevlig helg!

I'm tired, I'm wasted - I love you darling!

Skräddarn såg klippet nedan och tänkte på mig. Vilket jag är enormt tacksam för eftersom den här filmen helt hade gått mig förbi.

The Room är skriven och regisserad av Tommy Wiseau som även spelar huvudrollen (vilket ju sällan är en bra idé). Wiseau hade inget produktionsbolag som backade honom men lyckades ändå skrapa ihop sju miljoner dollar (!) för att göra filmen. När han skulle marknadsföra den gjorde han det bland annat med taglinen: "A film with the passion of Tennesse Williams." (Klicka på filmtiteln och läs mer på Wikipediasidan för den här mannen har verkligen inte alla bananer hemma.)

Många betraktar The Room som den sämsta filmen som har gjorts och den har fått ett stort kultfölje i USA. Enligt Wikipedias källor har Wiseau i efterhand hävdat att humorn är avsiktlig. Det dementeras dock av flera av filmens skådespelare.

Här är trailern:

Apropå dåliga filmer så hade jag ju helt missat att det har kommit en dokumentär om Troll 2! Best Worst Movie heter den och jag måste ju bara se den! Måste måste måste! Här är trailern för dokumentären och för Troll 2 - en av mitt livs mest smärtsamma och bisarra filmupplevelser. Jag äger den på DVD.

No one told me about the slut rule

Måste bara lägga upp det här klippet för att det är så genialiskt och har så extremt hög igenkänningsfaktor. Åtminstone för mig.

Från en av 00-talets bästa filmer - Mean Girls.

Bästa tv-karaktärerna på 00-t: 10-8 (herrar)

Så till den utlovade listan över de bästa tv-seriekaraktärerna på 00-talet. Mitt första försök blev extremt tösdominerat och det kändes synd på så många rara gossar. Alltså har jag gjort två härligt könssegregerade versioner. Regeln är max en karaktär per serie. Spoilervarning utfärdas för alla känsliga.

Herrlistan inleds med tre typer av tvivelaktig moralisk kaliber.

---

Allt började med filmatiseringen av The Silence of the Lambs. 90-talet var årtiondet då seriemördaren flyttade in permanent i populärkulturen . 00-talet var årtiondet då han eller - mer sällan - hon blev vardagsmat. En vanlig tv-kväll fanns det minst en seriemördare i rutan som ägnade sig åt att sticka tröjor av sina offers hår eller något annat labilt.

Fiktionens seriemördare är våra moderna monster och mörka halvgudar. De skapar sin egen moral och har ofta närapå övernaturliga krafter. Det var bara en tidsfråga innan en av Hannibal Lecters kollegor skulle få en egen tv-serie.

På plats nummer tio, mina damer och herrar:

10. Dexter Morgan

Yrke: kriminaltekniker/seriemördare

Serie: Dexter (2006-)

Spelas av: Michael C. Hall

Dexter Morgan begår vidriga brott men de han dödar är (nästan) alltid vidrigare än han själv. Mycket av seriens styrka - och humor - ligger i att se hur han kämpar med de små vardagliga problemet i livet.

Firefly är en fantastisk och sorgligt bortglömd serie som bara gick en säsong. Men vilken säsong! Jag älskar nästan alla karaktärer i serien men det här råskinnet har en särskild plats i mitt hjärta. För finns det något bättre än osympatiska, roliga karaktärer? Extra mysigt är när de innerst inne (OK, väldigt djupt inne i det här fallet) har ett hjärta av guld.

På plats nummer nio hittar vi Mr. Jayne Cobb!

9. Jayne Cobb

Yrke: legosoldat och besättningsmedlem på Serenity

Serie: Firefly (2002) och långfilmen Serenity (2005)

Spelas av: Adam Baldwin (inte släkt med Baldwinbrorsorna)

När jag tittar på det här klippet blir jag sjukt sugen på att se om Firefly, särskilt avsnittet "Jaynestown" där Jayne upptäcker att han har blivit en lokal Robin Hood-myt av misstag. Hahahaha, jag kan inte förklara hur roligt det är!

M och jag har nästan sett klart säsong två av Deadwood nu. Bland alla tvångsmässigt svärande och högljudda karaktärer har jag hittat en favorit: en lögnaktig, ryggradslös och enormt rolig kappvändare.

På plats nummer 8:

8. E.B Farnum

Yrke: hotellägare och borgmästare

Serie: Deadwood (2004-2006)

Spelas av: fantastiska William Sanderson (J.B Sebastian i Blade Runner).

E.B Farnum är nästan alltid komisk, ofta frånstötande och ibland ömkansvärd. Beundransvärd är han endast i sin slingriga formuleringsformåga och insikten om sin egen ryggradslöshet.

I klippet nedan gör han ett misslyckat försök att lura skjortan av Alma Garret (makalösa Molly Parker). Som de flesta av Farnums företag slutar det inte väl ... Visst har vi en liten E.B. i oss alla även om vi inte gärna vill erkänna det?