Jonathan! Jonathan! Jonathan!

Jag fortsätter med sporter och spel på liv och död. I torsdags såg M och jag Rollerball från 1975, regi Norman Jewison och manus av William Harisson.

Det här är framtiden, pojkar och flickor. Världen styrs av en grupp megaföretag som tillgodoser alla materiella behov. Med individens frihet är det sisådär. Men ingen klagar eftersom alla får utlopp för sina aggressioner genom att titta på rollerballmatcher. Sporten är ett slags kombination av roller derby och mänskligt flipperspel. Och så är det motorcyklar inblandade.

Jonathan E (James Caan) är världens bästa Rollerballspelare. Han har dominerat den livsfarliga sporten i tio år. Nu har de styrande bestämt att det är dags för honom att gå i pension. Genom sin popularitet - och individualitet - börjar han blir farlig. Men Jonathan E vill inte. Och plötsligt blir sportens få regler och begränsningar ännu färre. Det är tydligt att makten vill att han ska dö på arenan ...

Hade filmen gjorts på 80-talet hade den antagligen sett ut så här:



Men nu är den gjord på det allvarliga 70-talet och det märks. Aldrig har 2018 sett ut och känts så mycket 1975. Kläderna, frisyrerna, sminket, miljöerna - allt är genomgående 70-tal. Dessutom lider Jewison av ett svårt Kubrick-komplex, vilket ytterligare förstärker känslan.

Det här är långtifrån en fantastisk film. För det första är det väldigt svårt att köpa att rollerball skulle vara en livsfarlig, brutal sport. Det spelar ingen roll hur många stuntmän som kastar sig på marken med fejkblod i ansiktet. De åker fortfarande rullskridskor. Det kan aldrig bli coolt på film, än mindre farligt.

Ett annat problem är att dystopin aldrig blir särskilt dystopisk. Vi förstår att alla lever i något slags konstant drogat, lala-land tillstånd. Och så finns det inga böcker (vilket ju är en mardröm i sig). Men känslan av farlighet uppstår aldrig riktigt. Jag saknar ögonblicket när hjälten skådar "det perfekta samhällets" mörka sida. Nu består den värsta terrorn i att det bara finns ett typsnitt i hela världen.

Med det sagt så är Rollerball en mycket underhållande film, just tack vare sin tidstypiskhet. Och James Caan är ju alltid trevlig att titta på, även om hans roll är ganska intetsägande.

Betyg: 3
Gillade den förvirrade professorn och den "flytande datorn". Helt meningslös scen egentligen, men härlig ändå.

Remaken från 2002 verkar precis så kass som en tror. Ta en titt på egen risk: