Starbuck i mitt hjärta

Såg precis klart Battlestar Galactica. En konstig tom känsla infinner sig. Bäst att fylla på med mer Starbuck. (Spoilervarning.)



Musik: Adventures in Solitude av The New Pornographers.

Emma bloggar: Dota Kehr

Dota är en singer/songwriter från Berlin. Tillsammans med strandpiraterna (Die Strandpiraten) blandar hon lite Bossa Nova och lite Jazz. Mest på tyska. Text och musik att lyssna på väg hem.

Emma bloggar: Kritikmaskinen

Taekwondo är poesi i rörelse. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det. Men nu läser jag Kritikmaskinen, en samling texter av John Swedenmark. Då vågar jag. Liter mer. Swedenmark är mänsklig [Eeh]. Högt och lågt får plats. Brett och smalt. Carola och Cathrine MacKinnon. När jag läser tror jag att jag kanske också kan. Kan läsa. Kan nå det där som ligger mellan oss människor. Men han gör det inte lätt för den som läser. Ingen kommer inte undan. Det är inte utan beundran för textförfattarens kunskap och förmåga att skriva som han lär som jag väljer mellan texterna. Tar det som jag känner för att läsa. I ett avsnitt samtalar Swedenmark med Brita af Geijerstam om hennes poesi. Och hennes dans[skola]. Talar om enkelheten i hennes steg. Som liknar mellanheten i dikt. Andningen. Radbryningen. Som en tul. Ett mönster av steg. Andningen. Brita af Geijerstams skriver i Lyssna på mej från 1997:

Jag är ett litet
sommarfly
så genomskinligt
spröd.
På dagen syns jag inte
alls
men på mig går ingen
nöd.

Försöker någon
fånga mig
så flyr jag strax
min kos
till något annat litet fly
som jag vill
vara hos

Swedenmark funderar vidare över dikten och ordets funktion. Tänk om 'budskapet' inte är löstagbart från själva diktupplevelsen? Att arbetet i själen är diktens mening.

Jag avslutar inte boken. Jag har texter kvar. Jag börjar om på en jag precis läst. Som stycket som Södergran. Blott sin egen hunger. Jag glömmer analysen. Som när vändningarna sitter i Hwa-Rang tul.

Love in a Fallen City

När jag läste Love in a Fallen City på tunnelbanan råkade två kineser sätta sig mitt emot. De fick syn på boken och blev mycket entusiastiska. "Eileen Chang is very famous in China", förklarade de och frågade om hon är lika populär i Sverige.

Det är hon ju tyvärr inte. Om Chang är känd för något här så är det för att hon skrev kortromanen som Ang Lees Lust, Caution är baserad på. Själv kom jag i kontakt med henne när jag hittade ett felbundet ex den här novellsamlingen på rea. Tack för det, Hedengrens!

Eileen Chang (kines. Zhang Ailing) föddes i Shanghai 1920. Modern var världsvan och öppen för det moderna. Fadern var opiummissbrukare, höll sig med en konkubin och var en riktig tyrann. Efter att föräldrarna hade skilt sig levde Chang bokstavligt talat i två världar: en döende traditionellt kinesisk och en gryende västinfluerad. Som artonåring var hon "uppnosig" mot sin fars konkubin, vilket ledde till att han misshandlade henne svårt. Sedan fick hon sitta inlåst på sitt rum i ett halvår. Under den tiden insjuknade hon i dysenteri och fick ingen vård. Efter det lämnade hon faderns hem för gott.

År 1939 skrev Chang in sig vid University of Hong Kong. Två år senare invaderade japanerna. Hon flyttade tillbaka till Shanghai där hon började publicera noveller i tidningar. Hon blev snabbt populär och lyckades undvika att stöta sig med ockupationen. Situationen ändrades drastiskt när kommunisterna kom till makten. Chang räknades till eliten och kunde inte känna sig säker. Efter att ha flytt till Hong Kong fick hon asyl i USA. Hon fortsatte att skriva hela livet men slog inte igenom i det nya landet. Under de sista trettio åren av sitt liv isolerade hon sig allt mer.

Under 90-talet började en "Chang-hysteri" byggas upp i Taiwan, Hong Kong och även i Kina, där hon ditintills hade varit svartlistad. När Chang hittades död i sin lägenhet 1995 ökade intresset ännu mer. Först efter sin död fick hon det erkännande som hon förtjänade och idag räknas hon till Kinas stora moderna författare.

I novellsamlingen Love in Fallen City ingår fyra kortromaner och två noveller. Chang skildrar mästerligt de avgörande ögonblicken som formar en människas liv. Den konflikt mellan öst och väst som hon bar inom sig, löper som en röd tråd genom samlingen. Hennes berättelser är intima, samtidigt som hon kan måla upp flera generationers livsöden på sextiofem sidor.

"Think of her as Jane Austen with the gloves off", har en recensent skrivit om Chang. Jag tycker att hon har mer gemensamt med Edith Wharton. Hos henne finns samma bitterljuva stämning som i Changs berättelser (även om Chang förskönar ännu mindre än E.W.). Precis som många av Whartons romanfigurer befinner sig Changs karaktärer i ett brytningsskede mellan gammalt och nytt - mellan de trånga sociala ramarna och den till synes obegränsade friheten. Både författarna är intresserade av klasskillnader och hur de reglerar människors liv. De är plågsamt medvetna om hur en kvinnas liv kan ödeläggas av ett enda felsteg. Framför allt delar de förmågan att skildra sin omgivning med skoningslös skärpa och ironi, utan att medkänslan går förlorad.

Tyvärr finns inte Chang i svensk översättning, men för de som läser på engelska finns inga ursäkter. Köp eller låna - och läs! 

Kalla kårar

Regissören David Slade tycks ha en förkärlek för skräck i kalla miljöer. Efter ha skildrat vampyrers liv på nordliga breddgrader i två filmer (30 Days of Night och kommande Eclipse), drar han vidare till Antarktis .

Cold Skin är baserad på en bok av den katalanska författaren Albert Sánchez Piñol. Manusförfattare är Jesús Olmo som skrev 28 Weeks Later.

Handlingen: En man sätts i land på en ö i närheten av Antarktis. Han ska byta av en kollega som arbetar på en väderstation. Men den enda människan på ön är en tokig fyrvaktare. Och när mörkret faller stiger människoliknande amfibier upp ur havet ...

Å ena sidan: härliga Lovecraft-vibbar och kul med grodmonster. Å andra sidan: boken verkar så där och jag tycker inte att Olmo gjorde ett särskilt bra jobb med 28 Weeks Later ...

Men jag tänker definitivt hålla ögonen på denna! Läs mer här.

Fresh Neil

Tack, Rickard!

Pulling Our Weight

Animal in Man

Siri

Siri Derkert är konstnären bakom utsmyckningarna på Östermalmstorgs t-banestation. Många har kallat verket för tunnelbanekonstens höjdpunkt.

Siri föddes 1888 i en stor syskonskara och studerade konst i Stockholm och sedan i Paris tills första världskriget bröt ut. Hon var den första kvinnan med separatutställning på Moderna museet i Stockholm (1960).

Mellan 1961-65 sandblästrade hon betongväggarna på Östermalms t-banestation. Här framträder de teman som genomsyrade hennes konstnärsskap: frågor om fred, feminism och miljö. När hon avslutade verket var hon 77 år gammal. Hon gick bort åtta år senare. Läs mer och se fler bilder här och här. 

SF Masterworks 70: Mockingbird

Mellan 1965 och 1978 undervisade författaren Walter Tevis i litteratur och kreativt skrivande på Ohio University. Under de tretton åren blev han varse hur läsförståelsen och bildningsnivån sjönk dramatiskt hos studenterna. Det gav honom idén till Mockingbird (åtminstone enligt Wikipedia).

I romanen skildras USA på 2400-talet. Spofforth är dekanus på New York University och en djupt olycklig android. Han har levt i sekler och kan inte dö. Han kan älska men har inga könsdelar. Det är inte ens möjligt för honom att sova - eller glömma. Eftersom så många av hans modell tog livet av sig, är Spofforth programmerad för att "stängas av" om han försöker skada sig själv. Ändå åker han högst upp i Empire State Building en gång om året och försöker hoppa. Det lyckas aldrig.

Androider sköter allt det praktiska i världen som Spofforth lever i. Människorna går omkring som drogade zombier. De är uppfostrade i att leva i absolut introspektion. Det anses oartigt att försöka skapa kontakt och nära relationer med andra. Några barn föds inte längre. På senaste tiden har grupper av människor börjat samlas för att tända eld på sig själva. Ingen vet varför.

Spofforth anställer läraren Paul för att katalogisera gamla stumfilmer i universitetets magasin. Det är förbjudet att läsa sedan många år men Paul har genom en slump lärt sig hur man gör. Stumfilmerna med deras textrutor öppnar en helt ny värld för honom: en värld av känslor, relationer och människor som är beroende av och interagerar med varandra. När Paul träffar den frisinnade Mary Lou, som har valt att leva utan droger och utanför samhället, lär han henne också att läsa. Tillsammans börjar de utforska människans möjligheter och begränsningar. Tills Spofforth ingriper ...

Tevis har skapat en ovanligt lyckad dystopi i Mockingbird. Lite som en blandning av Brave New World och Fahrenheit 451 fast med en alldeles egen vinkel. Samhället som beskrivs är döende. Androiderna utför sysslorna som de är programmerade för samtidigt som mänskligheten tynar bort. Det finns ingen ond marionettspelare som rycker i trådarna, bara ett gigantiskt maskineri som fortsätter att rulla och rulla. Även när människorna är borta kommer gatsoparrobotarna att städa trottoarerna.

Det låter nattsvart - och det är det - men berättelsen genomsyras trots allt av en hoppfull känsla och tro på människan. Jag tyckte hemskt mycket om den här boken: fantasieggande, spännande, sorgsen, mörk och ljus på samma gång.

Kuriosa:
Tevis skrev sex romaner och tre av dem har filmatiserats: The Hustler, The Man Who Fell to Earth och The Color of Money.

Sincerely, John Hughes

Alison var tonåring, olycklig och identifierade sig med karaktärerna i regissören och manusförfattaren John Hughes filmer. Hon skrev till honom och blev förbannad när hon fick ett standardsvar tillbaka. Hon skrev ett nytt brev och den här gången svarade John själv.

Blogginlägget där Alison berättar om sin brevväxling med J.H. har snurrat runt på nätet i nästan fyra månader, sedan hans död den 6:e augusti i år. Men det är så fint så att jag måste lägga in en länk här också.

Här är inledningen till Some Kind of Wonderful. John Hughes skrev manus, Howard Deutch regisserade.

Happy Thanksgiving!

Idag är det Thanksgiving och då kan en titta på den här ganska vidriga fejktrailern i regi av Eli "Hostel" Roth (känsliga tittare varnas, hehe). Den var en av flera låtsastrailers som visades under Grindhouse i USA och Kanada. Enligt IMDb och andra källor håller Roth på att göra långfilm av trailern. Premiär 2011 som det ser ut. En film baserad på en trailer alltså. Det finns en första gång för allt.

Eller så kan en läsa den här sågningen av Vrångmannen och vara tacksam för att en inte måste se den filmen.

Gas-s-s-s!

Var ju tvungen att ta reda på lite mer om filmen med den fantastiska titeln från 1971. Gas-s-s-s var den sista filmen som b-films kungen Roger Corman gjorde för AIP. Det uppstod en konflikt om dess klippning, Corman tackade för sig och startade produktionsbolaget New World Pictures istället. Sedan regisserade han inte på arton år.

Filmen är ett slags post-apokalyptisk svart komedi. Myndigheterna har råkat släppa ut en gas som dödar alla på jorden under 25. Oops! Stridigheter utbryter mellan unga neo-fascister och hippier. Och så festar alla, vilket ju är den naturliga reaktionen ... Musik av Country Joe & the Fish.



Det går att läsa mer om filmen här och här. Tyvärr verkar den inte särskilt sevärd, inte ens på ett "så dåligt så att det blir bra"-sätt ...

Lite kul är att Talia Shire (syster Corleone) är med och så även Bud Cort - som spelar Harold i Harold and Maude. Allt går visst i cirklar här!

I killed the president of Paraguay with a fork. How have you been?

Första gången jag såg Grosse Pointe Blank gick jag i gymnasiet. Jag blev störtförälskad i John Cusack (innan han blev trött), Minnie Driver och allt, allt, allt i filmen. Ja, jag vet. Martin Blank är en hit man med stor "moralisk flexibilitet" och som tycker att det är en vanlig dag på jobbet att giftmörda någon. Det låter ju inte så charmigt. Men det är det ju! I filmen! För det går ju inte riktigt att tro på att John Cusack är en kallhamrad hit man. Och så är det ju så fruktansvärt roligt med en lönnmördare som åker på sin high school-återträff och faktiskt berättar vad han jobbar med när alla frågar (ingen tror honom så klart). Syrran Joan Cusack är också jättefin i rollen som smågalen sekreterare i Sergeant Pepper-jacka.

Faktum är 80% av syskonskaran Cusack är med i filmen. Ann Cusack, som tycks vara den tredje mest framgångsrika i familjen, spelar den ständigt packade Amy. Brodern Bill Cusack spelar en servitör. I trivia-informationen om Bill på IMDb står det:

Dated Veruca Salt's Louise Post before Veruca Salt even formed. Told Louise that she would make music someday.

Bill "Psychic" Cusack! Den enda som saknas i filmen är Susan Cusack. Men vad bryr hon sig om det? Hon spelade faktiskt "Party guest" i High Fidelity och:

Spent one week as a backup singer for the alternative rock band, Canned Travolta.

Herregud, vad en kan lära sig på IMDb. Även pappa Dick Cusack försökte sig på skådiskarriären, men det verkar inte ha gått toppen. Förutom en liten roll i High Fidelity så klart ... Om Dick lär vi oss:

Two weeks prior to his passing, he completed the final draft of a play to memorialize his former college roommate entitled, "Backoff Barkman", which was produced posthumously in the Midwest.

Vem sitter och skriver in den här typen av information? Cusackarna själva? Deras fans? Har Bill Cusack fans?!

Hur som helst. George Armitage heter filmens regissör och han har en ganska märklig filmhistorik bakom sig. Bland annat skrev han manus till Roger Corman-regisserade filmen Gas! - Or - It Became Necessary to Destroy the World in Order to Save It. Vilken titel! Nästan lika bra som dess alternativa titel: Gas-s-s-s. (Läs mer om den här) Han har också regisserat Miami Blues som jag är lite nyfiken på eftersom boken är fantastisk. (Läs den.)

Tyvärr har jag en känsla av att Armitages andra filmer inte är så fantastiska. Men i Grosse Pointe Blank lyckas han så himla fint hitta balansen mellan det morbida, det roliga och det gulliga. Ungefär som Harold and Maude. Eller Secretary (som jag måste se om snart).

Filmen innehåller också:
-Dan Akroyd (i sitt esse!)
-Alan Arkin
-Jeremy Piven
-Massor av härliga och oförglömliga biroller.
-Massor av rolig och oförglömlig dialog.
-Ett härligt soundtrack.
-Den svenska titeln: Även en lönnmördare behöver en träff ibland (Fattar ni? TRÄFF!)
-Den här scenen:



Betyg: 5
Jag är medveten om att jag är helt oförmögen att ge den här filmen ett "objektivt" betyg. Jag är fortfarande för kär.

Emma bloggar: Pernilla - en tjej i världsklass

2006 på Hovet i Stockholm kammade Pernilla Johansson hem sin professionella VM-titel i Thaiboxning. Hon klev in i ringen till "Här kommer Pippi Långstrump", ett drag fyllt av självsäkerhet och självdistans.

Emma bloggar: Manfights

efter en sömnlösnatt med för många Karakte kid-klipp.

Let me sell that mother******!

Tre filmer som alla var nominerade till det inhemska dokumentärpriset i Sundance i år. We live in public vann. Den handlar om den excentriska internetpionjären Josh Harris och hans extrema experiment kring integritet, övervakning och viljan att bli sedd. Art & Copy handlar om vår tids "Mad Men". William Kunstler: Disturbing the Universe är ett porträtt av den kanske mest hatade och beundrade advokaten i USA:s moderna historia. Det är hans döttrar som har gjort filmen. Jag vill gärna se.

Vem kan man lita på?

På en seg tisdagmorgon kan det vara skönt att få veta att ca 74% av Sveriges befolkning litar på dig. Om du inte är i Skåne förstås.

That's it Uncle Will, you're grounded!

Ve och fasa! Will Smith verkar också ha planer på att jobba sig igenom SF Masterworks. Först I am Legend och nu detta! Snälla Will, gör Hitch 2 istället!

Emma bloggar: Du bist Terrorist

Tysk konst!

Emma bloggar: Stockholmsnatt

Oförglömliga scener med kungen av Kungsan.

Emma bloggar: Rumble of the Kings

20 november 2009. Årets K1-gala på Hovet. Eldflammor och rökridåer. Svett. Styrka. Smidighet och snabbhet. Det är kampsport. Den näst största sporten bland unga i Sverige idag. Framförallt har intresset bland tjejer växt sig stort. Alternativen för tjejer är idag många fler och med mindre politisk betoning än när Petra Östergrens ”Slå tillbaka! - Handbok i självförsvar för kvinnor” kom ut 1993. Flera klubbar marknadsför sig idag direkt mot tjejer.

Vi var på Hovet tidigt. Redan till pre-fighterna, vi ville se Magdalena Kowalczyk. Hon var först ut och hon vann en spännande svettig match mot Lina Länsberg.

Underhållningsvärdet av att gå på galan ligger för mig och för många andra i intresset för kampsport, men också i en möjlighet till identifiering med de som deltar. Med bara en dammatch fanns det inte mycket av identifiering kvar när första matchen var över. Jag fick hålla mig till nöjet att spana in svettiga män och deras schyssta tekniker. De tävlande höll en riktigt hög nivå. Aldrig tidigare har så många svenskar ställts mot så pass tuffa motståndare under en och samma kväll. Jörgen Kruth gick sin tredje MMA match och slog ut den mer rutinerade Jamie Fletcher med ett vänsterknä redan i första ronden (Kruth har VM titlar både i thaiboxning och kickboxning). Galan bjöd verkligen på det bästa Sverige kan erbjuda i kampsport idag. Det bästa bland grabbar! För grabbar!

Förutom att det bara fanns en tjejmatch var det både meningslöst och nedslående att se inoljade och lättklädda tjejer som klev in mellan ronderna. Rondtjejer - en riktigt trött tradition. Blanda upp det med lite rondkillar. Eller varför inte bara använda en rondklocka. Jag närde ändå en viss förhoppning om att galan som i år sändes på TV4sport skulle bjuda på lite mer respekt. Respekt för annat än macho-ideal. Detta eftersom kampsporten och framför allt K1 har ett ganska taskigt rykte utanför sin egen krets. Men hos arrangörerna på K1 verkade det inte finnas någon vilja att skapa ett event för en bredare publik, eller att förbättra kampsportens rykte och status. Det fanns ju så enkla poänger att plocka!

Börja till exempel med att visa kampsportstjejer lite mer respekt genom att lägga in en riktigt schysst huvudmatch med damer. Tänk inte ens tanken att det inte skulle finnas tillräckligt bra kampsortstjejer. För att öka nivån för damerna måste det också ges fler bra tillfällen. Ett sådant inslag hade dessutom gett K1 både cred och pengar (allt från ökade sponsor-möjligheter till fler biljetter sålda). Men K1 arrangörerna och Paolo Roberto vågade inte riktigt bjuda på sig själva i år. De klamrar sig fast vid sin Kobra Kai-attityd, där tjejer inte tas på allvar utan bara får plast mellan ronderna.

Det finns givetvis de som vågar ta ställning. Som när Kim Carnérus fightades mot Emil Mickelsson i Fight Night Gladiators i Uppsala där hans enda krav var - inga rondtjejer. Rallarsving är ett annat lysande exempel. Rallarsving var ett program som gick på Z-tv första gången 2005 och som fångade den mest hårdnackade kampsportsmotståndares intresse. Förutom att programserien i sig var ett fantastiskt bra sätt att visa vad kampsport egentligen är - tuffa träningar och kärlek - ägnades ett helt avsnitt åt att hylla tjejerna inom kampsporten. Det borde finnas fler som Kim eller som Musse och Andreas.

Eftersom Rumble of the Kings är den största kampsportsgalan i Sverige är det viktigt att visa att kampsporten med K1 i spetsen inte när en kultur som föder våld mot kvinnor utan en som vänder sig från den. Detta utesluter inte att kampsport ska vara lite läskigt, som var ett av Paolo Robertos krav i TV.

Jag hoppas att du vågar nästa år Paolo!

It's open season on all suckheads

Underbar bild för alla som är trötta på Twilight. Eller gillar Blade. Eller både och. Twilighters tittar på egen risk. (Jag gillar mest Blade)

Emma bloggar: Icke & Er

It's Baltimore, gentlemen

En snabbdos The Wire för alla med abstinens. Spoilervarning (s. 1-5).

Krympande ideal

"Gröna Anna" har gjort en uppmärksammad jämförelse mellan en H&M-katalog från 2004 och en från 2009. Så här skriver hon om sin egen reaktion när hon såg 2004-katalogen:

I en millisekund när jag först såg den här tänkte jag "Oj, hon ser nästan lite mullig ut. Är det en BiB-bild?" Men nej, det var det inte. Det var en alldeles vanlig bild på en snygg, smal modell. Som till och med fick ha ett litet, litet put på magen när hon satt ner.

Det är verkligen skrämmande hur "omoderna" kropparna i 2004-katalogen framstår, även för någon som är hyfsat medveten om hur absurda kroppsidealen i media är idag. Döm själv.

SF Masterworks 50: Eon

I början av 2000-talet dyker en mystisk asteroid upp i omloppsbana kring jorden. Amerikanerna kallar den Stenen. Sovjeterna kallar den Potatisen. Vilket ju är ett mycket trevligare namn.

Forskningsteam från hela världen skickas upp. Det visar sig att Stenen är en exakt kopia av asteroiden Juno, men att den har blivit urgröpt. Inuti finns sju kammare som rymmer landskap, hela städer och ett eget vädersystem. Och den sjunde kammaren tycks inte ha något slut...

Den unga och briljanta matematikern Patricia Luisa Vasquez får i uppgift att ta reda på var Stenen kommer ifrån och hur den är uppbyggd. Och det är mycket som står på spel.

I ett bibliotek har forskarna hittat historieböcker som berättar om "The Death" som ska drabba jorden i början av 2000-talet. Katastrofen föregås av händelser som, med undantag av stenens uppdykande, är identiska med de som nyss har inträffat på jorden. Är jordens framtid densamma som Stenens förflutna? I så fall - går det att förändra den framtiden?

Samtidigt är inte forskarna så ensamma i Stenen som de tror. Någon iakttar dem ...

Eon av Greg Bear är en tjock bok (504) sidor och i ärlighetens namn tyckte jag att den var lite seg i början. Karaktärerna är platta och deras relationer innehåller inga överraskningsmoment. Bokens förtjänster ligger i att Bear verkligen bygger upp ett nytt universum. Eller snarare flera.

Det här är relativt "hård" sci-fi, d.v.s. det är ganska mycket vetenskapssnack.* Det pendlar mellan att vara fantasieggande och tämligen obegripligt, åtminstone för mig som varken har läst matte eller fysik på tio år. Samtidigt är det enormt spännande med bokens parallella universum, olika världar och de varelser som så småningom visar sig leva där.

Eon är första boken av tre i en serie. Jag är inte särskilt sugen på att läsa del två och tre (som är en prequel). Däremot verkar Bears Blood Music, som handlar om artificiell intelligens och genetik, spännande och den ingår ju dessutom i Masterworksserien. Så vi möts nog i igen, Mr. Bear och jag.

Bibliotikarie-Siska recenserar Eon här.

* Här, här och här finns en översiktliga genomgångar av subgenrer inom sci-fi.

Go and love some more

Harold & Maude är fin och rolig film från 1971 i regi av Hal Ashby. Harold är en deprimerad ung man med två intressen: att iscensätta fejkade självmord och gå på begravningar. Den sistnämnda hobbyn delar han med Maude, en snart 80-årig dam som älskar livet och kör bil som en galning. När de båda möts uppstår ljuv musik, till omgivningens stora fasa.

Ashby lyckas varva morbid humor och livsbejakande budskap med en sällsynt fingertoppskänsla. Filmen floppade vid premiären men räknas idag som en kultklassiker. Tim Burton och Wes Anderson torde ha blivit influerade av dess säregna stämning. 

Soundtracket består av Cat Stevens-låtar och passar också utmärkt på en söndag.

Betyg: 4+
Ruth Gordon är underbar i en roll som lätt hade kunnat bli outhärdlig.

Kuriosa:

På filmens svenska Wikipedia-sida står det att manusförfattaren var en poolskötare som skrev på sin fritid. Det är inte riktigt korrekt. Colin Higgins studerade film vid University of California och fick bo gratis hos en Hollywood-producent mot att han sopade tennisbanan och städade poolen. Sedermera skrev och regisserade han The Best Little Whorehouse in Texas, Nine to Five och Foul Play. Den sistnämnda är känd i Sverige som Tjejen som visste för mycket. Av någon oförklarlig anledning såg jag den ungefär femtio gånger när jag var liten. Försökte hitta den fantastiska scenen när snuskgubben, spelad av Dudley Moore, försöker förföra Goldie Hawn, men det närmaste jag kom var deras andra möte.

Watch out, the world's behind you

Fler hits från 60/70-talen för denna söndagsmorgon:

You Been Doing Me Wrong For So Long - Ann Sexton
Expecting to Fly - Buffalo Springfield
Going up the Country - Canned Heat
The Kick Inside - Kate Bush
Suzanne - Leonard Cohen
You're the Fool - Mavis Staples
Northern Sky - Nick Drake
The Fairest of the Seasons - Nico
Where Do You Go To (My Lovely)? - Peter Sarstedt
This Time Tomorrow - The Kinks

You can't buy me, hot dog man!

Andy Samberg - I Threw it On The Ground - watch more funny videos

Dovt, ångestfyllt och glädjelöst II

Kammarrätten har fattat sitt beslut: New Moon får 11-årsgräns. Den gamla motiveringen till 15-årsgränsen blir bara bättre och bättre ju mer en läser om den:

"inslag av ångestfull stämning, ångestskrik, dödshot, våldsamma slagsmål, man med marmorerat ansikte, man får nacken knäckt, livlös kvinna i vatten, människor förvandlas till varulvar bedöms kunna medföra risk för psykisk skada hos barn under 15 år."

Som sagt.
Grattis alla små Twilight-fans!

SF Masterworks 2: I am Legend

Richard Matheson skildrar effektivt desperationen och isoleringen hos Robert Neville som misstänker att han är den sista människan på jorden efter en mystisk epidemi. Resten har förvandlats till något slags vampyrer som varken tål dagsljus eller vitlök.

Om dagarna åker Robert runt i L.A. och samlar proviant och dödar alla odöda som kommer i hans väg. Om nätterna samlas vampyrerna kring hans hus och försöker locka ut honom.

En dag träffar Robert en kvinna - Ruth - som följer med till hans hus. Men kan Robert lita på henne? Är hon verkligen mänsklig? Och vad är egentligen de smittades sanna natur?

Boken har filmatiserats många gånger. Men varken filmen med samma namn från 2007, The Omega Man eller The Last Man on Earth har lyckats fånga hela essensen av denna juvel till kortroman. Slutet (och hela poängen med boken) är magnifikt i sin skoningslöshet.

I am Legend är en modern klassiker och brukar gå hem även hos läsare som är skeptiska mot sci-fi. Författaren Richard Matheson är aktuell just nu med The Box i regi av Donnie Darko-Richard Kelly.

Dovt, ångestfyllt och glädjelöst

Karolina Ramqvist har onekligen en poäng i sin krönika i dagens DN. Det känns verkligen sådär att ge New Moon 15-års gräns. Särskilt när filmer som 2012 får ses av 7-åringar i vuxet sällskap. Världens undergång - det är OK, precis som när orchernas kroppsdelar flyger i Sagan om Ringen-filmerna. Men en olyckligt kär tonårstjej - herregud, då måste vi skydda barnen! Filmens "dova, ångestfyllda och glädjelösa" ton kan ju skada de små liven.

Jag börjar genast tänka på åldersgränserna på icke-engelskspråkiga filmer. Tyvärr kan jag inte bjuda på någon annan statistik än mina egna bittra upplevelser. Jag är nämligen uppvuxen med "europeisk" film från tidig ålder. Aldrig med 15-årsgräns dock. Det var det väldigt noga med. Däremot är inte Statens Biografbyrå så noga med hur traumatiserande det är för en tioåring att se fransmän ha naturalistiskt sex. Framför allt när tioåringen med största sannolikhet ser filmen med en förälder ...

Några konkreta exempel: Barntillåtna Ett vinterhjärta. Ett triangeldrama om olycklig kärlek och klassisk musik. Happy times? Knappast. Och vem skyddade barnen den gången frågar jag?!

Eller ta svenska klassikerstämplade Barnens ö, från 11 år på bio. Såg den som tolvåring och hade sådan svår ångest efteråt att jag nästan blev nihilist på kuppen. Ett mer modernt exempel är den muntra barntillåtna svenska filmen Flickan från i år. Se bara vilken glad och lättsam stämning!

Det känns lite att Biografbyrån resonerar så här:
"Realistiskt" depp, det fixar barn. Det kanske till och med är lite uppfostrande. Fint är det i alla fall. Och konstnärligt foto.
Snygga Hollywoodskådisar som deppar - det är däremot skadligt.

Det känns ju helt logiskt. Framför allt när en kollar på det här klippet.

SF Masterworks 25: Flowers for Algernon

Charlie Gordon är en vänlig, långsam man med ett IQ på 68. Han jobbar på ett bageri där han utför enklare sysslor. En dag blir han tillfrågad om han vill genomgå en operation som ska "göra honom smart". Chariles syster mer eller mindre säljer ut honom till vetenskapsmännen.

Experimentet blir en stor succé och Charlies intelligens stiger till oanade höjder. Han blir mer intelligent än vetenskapsmännen som "skapade" honom. Och plötsligt inser han att de kan ha gjort en miss i experimentet ...

Romanen är skriven i dagboksform, vilket gör att läsaren på ett väldigt konkret sätt får följa Charlies utveckling. Ett av de mest plågsamma partierna är när han börjar inse att många, som han trodde var hans vänner, i själva verket har drivit med honom hela tiden. För att inte tala om slutet. Herregud. Men jag ska inte avslöja för mycket av handlingen.

Flowers for Algernon är en fantastiskt gripande och spännande bok. Daniel Keyes skapar ett otroligt scenario och får det att kännas helt trovärdigt. Med andra ord - science fiction när genren är som bäst.

Boken ingår i den utmärkta SF Masterworks-serien. Min hybrisliknande plan är att ta mig igenom alla 73 (hittills) titlar. Än så länge har jag läst 10 ...

Have you ever seen blood in the moonlight, Will?

Såg precis om Manhunter (sv. titel Röda draken). Suggestiv, otäck och briljant på alla sätt. Älskar hur kameran dröjer kvar på William Petersen lite för länge, så en riktigt hinner se hur han håller på att slitas sönder inifrån.

Anthony Hopkins har ingen chans mot Brian Cox som Lecter (eller Lecktor, som han heter i Manhunter). Det är ungefär som Glenn Close vs. Annette Bening i rollen som den intriganta markisinnan Merteuil.* Close är briljant som iskallt psykopat, men ingen skulle lita på de där iskalla ögonen för en sekund. Bening däremot är äppelkindad och vänligheten själv - och sedan ödelägger hon liv på löpande band. Det gör henne betydligt mer obehaglig. Precis så är det med Hopkins vs. Cox.

Bad guy möter good guy. Bad guy säger: "Vi är ändå rätt lika, du och jag." I hur många filmer har en inte sett det scenariet? Men här blir det plötsligt trovärdigt. Alla seriemördarfilms-klichéer känns fräscha - och genuint skrämmande - i Manhunter. Och det mest groteska lämnas hela tiden åt åskådarens fantasi.

Betyg: 5+
Fantastiskt soundtrack också.

*Close spelar henne i Dangerous Liaisons och Bening i Valmont.

Guys ... I think you should see this ...

Gick och såg 2012 häromkvällen. Förväntningarna var låga. Katastroffilmer är inte min favoritgenre. Inte för att jag inte gillar att se stora saker sprängas och gå sönder (vem gör inte det?). Jag undviker dem på grund av den asjobbiga Familjen som brukar stå i centrum. Ibland består den av ett frånskilt par. Ibland av ett vuxet barn med en risig relation till sin pappa (alltid pappa).

Om en har ännu mer otur består den av två enormt påfrestande barn - och Den Frånskilda Pappan.

Den Frånskilda Pappan verkar kanske lite misslyckad vid första anblicken. Och hans kontrollfreak till Ex-fru är naturligtvis orolig så fort han ska ta hand om barnen. För han är inte särskilt Ansvarsfull (vilket vi får se i en scen där han verkligen Försöker, men det blir Fel och Barnen blir Besvikna).

Det som gör Pappan så fantastisk, trots hans loserliv, är att han åtminstone är en Riktig Man. Det är inte Ex-fruns Nya Man. Däremot är han rik och har gärna ett fjompigt yrke, som plastikkirurg. Vi förstår att hon valde honom för att få stabilitet. Men innerst inne saknar hon att plocka upp Pappans otvättade strumpor som han lite charmigt har lämnat på soffbordet.

Enter Katastrofen. Och plötsligt visar det sig att Pappan i själva verket är en All American Hero. Mål ett: att rädda familjen. (Kanske får Den Nya Mannen följa med på ett hörn också, men han kommer så småningom att Dö En Hemsk Död.) Saker rasar. Barnen skriker. Ex-frun skriker. Den Frånskilda Pappan fäller fyndiga one-liners och räddar alla. Ex-frun börjar betrakta honom med allt mer tindrande ögon. Den Nya Mannen är plötsligt undanskuffad (om han fortfarande lever). En gång i tiden tyckte barnen att han var mycket häftigare än Pappan, men nu ser ju till och med de att han inte är någon Riktig Man.

Mitt i all död och förstörelse inser de frånskilda med ens hur mycket de älskar varandra. Det ska gärna finnas en scen där de, mitt under pågående lavin/vulkanutbrott/global plattförskjutning, pratar om de tokiga och romantiska saker de brukade göra Förr i Tiden. De var ju så lyckliga - vad var det som hände egentligen? (Det som hände var att Ex-frun tröttnade på att plocka upp Pappans strumpor. Men vem behöver dela på hushållsarbetet när en har en man som kan Rädda Familjen under pågående global katastrof?)

Slutet är naturligtvis lyckligt. Pappan visar att han är beredd att offra livet för sin familj, men överlever mirakulöst. Kärnfamiljen är återförenad! "I love you, dad!", säger sonen. "I am so proud of you, son", muttrar pappan, lite lagom rörd.

Och sedan är filmen äntligen slut.

Sammanfattning: (spoilervarning)

+
* Effekterna var enastående. Ska filmen ses, ska den ses på bio.
* Älskade hela ark-idén.
* Blu Mankuma spelar en gammal jazzpappa som tar farväl av sin son innan jättetsunamin slukar kryssningsskeppet där han befinner sig. Den här mannen lyckas yttra de mest klyschiga replikerna med värdighet och äkthet. Jag började gråta.
* Många icke-vita i stora roller.
* Beatrice Rosen som spelar den ryske oligarkens blonda älskarinna utan att rollen blir en parodi. Jag hejade på henne hela tiden till och med i den obligatoriska "Vi måste rädda hunden!"-scenen. Hu.
* Barnen var åtminstone inte lika irriterande som Dakota Fanning i War of the Worlds.

-
* Det modigaste vi får se en kvinna göra i den här filmen, är att rädda sin knähund. I en sekvens har familjen tillsammans med några andra överlevande lyckats flyga iväg i en jumbojet. "Guys ... I think you should see this", ropar piloten i högtalarsystemet. Genast rusar alla män till cockpiten. Och kvinnorna? De stannar med barnen så klart! Vad trodde ni?! Visst, en kvinnlig soldat och förbundskansler skymtar förbi. Men de stora kvinnliga rollernas funktion är att vara ögongodis/kärleksintresse för männen.
* Att den blonda älskarinnan självklart inte får överleva. Istället måste hon offra sitt liv, som annars är värdelöst i katastroffilmsuniversumet.
* Det mesiga slutet. "Och 27 dagar senare kunde alla gå i land igen."
* Slutet igen. Afrika är den enda kontinenten som har klarat sig från översvämningarna. Och dit styr den överlevande kapitalistiska, militära och politiska eliten på sina monsterstora, säkert kärnbestyckade skepp. Grattis Afrika! Vilket lyckligt slut!
* John Cusack. Tröttare än tröttast. Kanske blev det extra tydligt eftersom jag såg Grosse Pointe Blank kvällen innan. Då var han briljant. Nu påminner han om batterikaninen som fortsätter att slå cymbalerna mot varandra tills rutinrollerna slutar rulla in.
* Katastroffamiljen. Se ovan.

Betyg: 2+
Effekterna kompenserar för innehållet.